Fullständigt namn: Greger Galor Garrot. Peronlighetsdrag: Intelligent, misstänksam, ständigt "på halvt dåligt humör". Kropp: 185 cm lång, smal med mycket muskler och långa ben. Snabb. Stora fötter. Övrigt utseende: "Medelkort" mörkbrunt hår. Mörkgröna ögon. Gillar: Farfar Gabriel, gamla dagisläraren Cecilia. Hatar: Hans familj, gamla matteläraren Sture.
struktur
Erik ringer och berättar att han hittat en ring som tillhörde Gregers familj som vart döda sedan år tillbaka.
Greger blir misstänksam och börjar forska i hur hans familj faktiskt dog.
Erik och Greger åker till platsen där Erik hittade ringen som han vet var Gregers gamla mors, han hittar då även ett neongult paraply som Greger vet tillhörde hans gamla hatlärare Sture.
Samma natt drömmer Greger en dröm om hur Sture efter att Missy, Molly och Gilbert varit på polisstationen kidnappar familjen, och dödar dem. Greger tror att drömmen tyder på sanningen.
Han bestämmer sig för att sätta upp en lapp på anslagstavlan där det står om smycket, bara för att se om Sture visar intresse.
Sture ringer förstås, och Gregers teori om att Sture är skyldig blir allt starkare och starkare. Cecilia - Gs gamla favoritfröken visar också intresse, men Greger ignorerar det.
När Sture kommer för att hämta ”hans borttappade smycken” passar Erik och Greger på att tvinga fram sanningen ur Sture om Gregers döda familj. Men det går inget bra, och trors att E och G tar till brutala metoder, får dem inte ur Sture ett skit.
Greger vill fortsätta misstänka Sture.
När G är ute på stan, får han en tillfällighet syn på någon med ett halsband som såg exakt ut som det Molly hade en gång i tiden. När han tittar närmare på vem denna person är - visar det sig att det är hans gamla favoritfröken - Cecilia.
När G går fram för att hälsa lägger han märke till hur Cecilia reagerar - inte alls på det vänliga och varma sättet han hade förväntat sig.
Men Greger vill inte misstänka Cecilia, han vet att hon aldrig skulle kunna döda någon - aldrig.
Men Erik blir sur när han ser fegheten i Greger - och fortsätter att misstänka Cecilia.
G blir sur när han förstår hur E går bakom ryggen på honom.
En gång kommer Erik hem till Greger med C snyftande i släpptåg. G blir rasande arg, men C berättar sanningen - hela historien vad som hände.
AVSLÖJANDET:
Greger läste sin pappas dagbok - fick nog och bestämde sig för att ge sig av. När han kastade ut boken genom fönstret träffade den Cecilia i huvudet som också fick reda på allt som stod i den, hon läste även att Missy och Gilbert planerat att döda Greger inom kort. Cecilia blir arg och förstår att hon måste ta itu med det hela. Dagen Föräldrarna (inklusive Molly) åkte till polisstationen för att rapportera om Gregers förvinnande, såg C sin chans. Hon sprang ut mitt i vägen när dem var familjen var påväg över bro, så att dem var tvugna att köra av vägen. Cecilia hade gjort sönder vägräcket - så Missy, Gilbert och Molly körde rätt ner i vattnet - och dog.
Cecilia larmade även polisen eftersom hon kände sig lite taskig. Dem kom dit - och när dem undersökte kropparna passade hon på att sno Missys ring och Mollys halsband. En gång när hon var ute och gick i parken tappade hon ringen.
BAKRUNDS HISTORIEN:
Greger Garrot - föddes den 11 september 1981 i Smalltownie, föräldrarnas namn var Missy Milly Garrot och Gilbert Garry Garrot. Han hade en äldre syster, Molly Milly Garott. Greger hatade Molly, mest för hur föräldrarna favoriserade henne, gav henne allt hon ville ha, och pågrund av henne stängde ut Greger från familjen. Molly var fruktansvärt intelligent, hade högsta betyg i alla ämnen, och hon var vacker. Greger däremot, hade dåliga betyg, brydde sig inte ett dugg om utséendet, och var ett jobbigt barn. Som småbarn skrek han och förde oväsen, senare under barn- och tonåren blev han en slyngel till pojke som var det största busfröet som någonsins skådats. Men det var någonting som dålde sig bakom den ständigt hemlighetsfulla och alltid busande fasaden. Greger var nämligen liksom sin syster, oerhört intelligent. Även om han inte utnyttjade smartheten till att lyckas i skolan.
Greger hade i stort sett ingen person han verkligen kunde lita på, någon han kunde snacka med när han behövde och framförallt - någon som inte tyckte illa om det lilla busfröet. Men han hade en. Hans farfar - Gabriel MacMilly. Gabriel var en gammal och god man, som till skillnad från Gregers föräldrar kunde tänka sig in i andra personers situationer. Gabriel förstod precis hur Greger kände sig, och därför blev de också väldigt goda vänner.
Även om Gregers föräldrar ogillade sin son, kunde dem i alla fall förmå sig att ge någon present när han fyllde år. Att få en present varje år var en väldigt stor sak för en oomtyckt pojke som Greger, därför älskade han att fylla år, den enda dagen på året någon överhuvud taget brydde sig om honom. Den 11 september 1986 skulle Greger bli fem år, han hade önskat sig en leksaksbil i present. Det var en fredag födelsedagen var på. På fredagar gick alltid Greger hem tidigt från förskolan, medans föräldrarna kom hem sent från arbetet. Det här var ett faktum Greger inte tyckte om. "Nu kommer det dröja lång tid tills mamma och pappa kommer hem och jag får ta emot min present..." Mumlade Greger tyst och bittert för sig själv där han satt ensam i sitt lilla rum. "Om dem ens är värda att kallas mamma och pappa," Det tog flera timmar innan dem kom hem. Men till slut gjorde dem det. Han oroade sig för att Missy och Gilbert glömt att köpa present... Som tur var hade dem inte det, och Molly kom in, sur som vanligt och gav presenten.
Det var inte samma leksaksbil Greger hade fantiserat om. Den han ville ha hade varit i glänsande metall med detaljerade hjul. Den hade varit liten men med välgjord och det hade stått "Fård" på den eller något i liknande stil. Denna bil var något helt annat. Den såg ut att vara billig och begagnad, den var som en liten brun plastklump formad som en bil. Mamma och pappa hade inte ens kunnat slå in den. Bilen Greger fantiserat om existerade inte - hade aldrig existerat, mer än i drömmarna. Greger gick ut i vardagsrummet. Han visste inte riktigt vad han skulle göra, innan han såg en bok ligga på soffbordet. Han visste direkt var det var för bok, det var en bok som hade lås - en bok som ingen fick titta i. Det var pappas dagbok. Greger gick förundrat fram till boken. Bredvid den låg nyckeln, och ingen annan var i rummet. Samma förväntansfullhet som Greger alltid kände när han skulle göra något förbjudet, spred sig inom honom. Han tog boken och gick in i sitt rum. Greger blev stel av skräck när han läste vad som stod.
När Missy blev gravid med Greger ville hon göra abort. Hon ville inte ha ett till barn. Men jag kände att det var helt fel att göra det, jag kände att detta barn skulle bli något alldeles speciellt. Därför bad jag att hon inte skulle göra det. Hon gick med på det - tack och lov. Men senare när Greger växte upp förstod jag vilken nitlott vi hade dragit. Redan när han var 1 år såg jag. Detta barn skulle bli en mardröm att ta hand om. Missy såg det också. Men vad kunde vi göra? Döda det? ...
En helt ny slags smärta började tona fram i bröstet på Greger. Den dagen bestämde han sig. Han skulle ge sig av. Han slängde ut boken genom fönstret - han hörde en kvinna säga "Aj!", hon hade antagligen fått boken i huvudet eller nått. Den 11 september 1987 flydde Greger Garrot, 6 år ut i skogen. Han sprang och sprang, utan att sluta. Han hade aldrig känt den här känslan för ut, att vara fullständigt fri, ingen hade makt över honom. Greger visste att han inte för en miljon skulle komma tillbaka till hans fruktansvärda familj. Pojken njöt av tanken på hur han lyckats rymma, utan någon av familjemedlemmarna märkt det. Men när han var mitt ute i skogen fann Greger något han inte var beredd på. Va fan ett hus? tänkte Greger. Han var mitt ute i skogen men började plötsligt oroa sig för att han sprungit till en annan stad. Eller ännu värre, han hade råkar vända utan att ha märkt det, och nu var tillbaka i Smalltownie. Men svaret var nej. Greger var fortfarande i skogen, långt inne i skogen. Han sprang närmare det stora slottsliknande huset som snart höjde sig ovanför honom, men inte framifrån, utan vid baksidan av huset. Greger märkte även att det låg en liten flod bredvid, och på det stället där floden var närmast huset, var en pytteliten trä-dör. Greger kände ett hugg av förväntan. "Den här dörren måste vara gjord för att jag skulle hitta den" tänkte han med ett léende på läpparna.
Greger kände på dörren, den var inte låst. Försiktigt öppnade han den i ett försök att göra det ljudlöst. Men han misslyckades och ett gnidande ljud skar sig fram genom gångjärnen. Han blev rädd när han kommit in, det var kolsvart - den enda ljuset som fanns kom från dörröpningen. Dörren slog plötsligt igen. När han försökte öppna den igen gick det inte - Han var inlåst. Nu hade Greger bara en valmöjlighet, följa gången framför honom. Men precis när han skulle ta första steget blev det aldelles ljust. En lampa hade tänts. Greger vände sig om och möttes chokerat Gabriel McGilly som hållde i en lykta.
"Greger?" Vad i hela friden gör du här?" Frågade farfadern. "Ehh... Jag vet inte" Svarade lilla Greger och stirrade på Gabriel med oskyldiga ögon. "Vilken trevlig övveraskning! Jag hörde något konstigt från källaren, och tänkte gå ner och kolla vad det var..." Han såg glatt men samtitigt misstänksamt på sitt barnbarn. "Vart är Missy, Gilbert och Molly? Varför kom ni inte genom huvudporten?" "Det är bara jag här, jag kom inte ihåg att du bodde här, men nu minns jag när jag tänker efter, förlåt mig." "Hmm... Men hur kom du hit? Det är flera mil från Smalltownie till mitt hus, dessutom ligger det mitt i skogen, det är väldigt svårt att ta sig hit!" "Jag vara bara ute i skogen, sen såg jag en liten trädörr och... Jag var nyfiken" Svarade den ganska pipiga pojkrösten, som egentligen var alldelles intelligent för en sexårings. "Aja... Följ med upp på en kopp te så får vi prata vidare, för jag förstår ärligt talat ingenting av vad du pratar om lilla Greger"
Dem tog sig upp till övervåningen genom en trappa som Greger inte sett. Han förklarade allt, men bad Gabriel att inte ringa Missy och Gilbert och berätta att Greger var hos Gabriel. "Dem är säkert jätte oroliga" Greger fick sova hos sin farfar, men på morgonen ringde telefonen, och Greger blev genast på sin vakt. "Han hörde hur det blev alldeles tyst efter ett tag i telefonen. Och när han gick för att se, möttes han av Gabriel, som var grön i ansiktet och verkade ha frysit till is. Gregers föräldrar och Molly hade omkommit i en bilolycka, när dem åkt till polisstationen för att meddela om Gregers förvinnande.
Sedan den dagen har Greger Garrot haft hela sin familjs skuld på hjärtat. "Det var mitt fel att dem dog." Greger fick bo hos sin farfar i femton år. Den 11 september 2001, då Greger var tjugo år. Då skulle Gabriel åka till New York. Han var inne i World Trade Center när Flygplanen flög in i byggnaden, han dog. Efter det hade Greger ingen han gillade. På den tiden höll han på att utbilda sig till polis. Han älskade dektektivarbeten, men glöden han kände för det dog när hans farfar dog. Och sedan dess har han levt med en enorm saknad, med inget att se fram emot. Som tur var slutförde han utbildningen och lever idag som privatdektektiv utan glädje. Greger bor i sin farfars gamla slottsliknande hus som han ärvde när Garbiel dog.
HISTORIEN
KAP 1 - Inte passa in
Det var en vanlig dag i Smalltownie. En mulen himmel, några enstaka små regndroppar föll ner från den gråa himlen som snart skulle utvecklas till spöregn. Greger satt hemma vid sitt skrivbord och funderade. Varför just jag? Varför är jag utvald till olycksfågeln som alltid har otur? Han kände en slags tomhet i hela bröstet, den hade han känt i i flera månader. Tiden läker alla sår, var ett uttryck Greger hade lärt sig när han var liten. Det stämde inte, inte i Gregers fall. Tomheten hade inte försvunnit trots att det gått flera år sedan olyckan med hans familj hände, den hade inte ens försvunnit lite. Den hade bara blivit värre, och värre, och värre. Att den enda personen Greger gillade, och som gillade honom, också hade omkommit fyra år senare, gjorde inte saken bättre. Men nu satt han där, i sitt gigantiska hus, alldeles ensam. Men vad spelade det för roll? Vem var det han skämdes för? För gud? För hans döda familj och morfar? Innerst inne visste Greger att den enda personen han skämdes för, var sig själv.
Men varför kunde han inte glömma allting bara? Gå vidare och gilla läget som det var? Det gick inte, smärtan satt djupare, han kunde inte bara glömma den. Smärtan hade inte bara lagt sig som ett lindrigt sår på ytan, utan den hade trängt sig längre in. Den hade borrat in sig i hjärtat. Som att han blödde, men att blodet var osynligt. Men ändå kunde Greger inte gråta, hade inte rätt till att gråta. "Det var mitt fel, allt är mitt fel, att jag sitter här idag - är mitt fel" Tänkte den 25 åriga mannen och skruvade på sig.
Han reste på sig, och i just den sekunden ringde hans jobbtelefon. Han suckade. ”Jag har ju sagt att jag tar ledigt idag oavsett om det dyker upp ett nytt fall!" - Privatdektektniven Greger Garrot... Svarade han i telefonen med en uttråkad röst. Antagligen var det Erik, hans jobbiga kollega - den enda som hade svarat när Greger satt upp en ansökan om en kollega till Gregers lilla privata dektektivfirma. - Hej! Jag ska på bio idag! - Och? - Tänkte bara att du ville veta - jag ska se... Kommer inte ihåg vad den hette med aja hejdå! Erik lade på.
3 timmar senare ringde jobbtelefonen igen. Greger kände en inlning av irritation, om han hörde Eriks pipiga röst i andra änden - skulle han lägga på. - Hej det är Erik. Erik svarade med ett slags tonläge som fångade Gregers uppmärksamhet, och som på något sett fick honom att inte lägga på. Det fanns en slags allvarlighet i den höga tenorrösten han aldrig använt. - Vad har hänt? Frågade Greger direkt. - Bion var jättebra! Då måste se den! En ilska spred sig genom Gregers kropp. En ilska som var en blandning av besvikelse och saknad. När Greger inte svarade tog Erik till orda igen. - Men det var faktiskt inte därför jag ringde. Jag ska berätta: När jag var påväg hem, gick jag genom parken, och då såg jag något i buskarna som glimmade till. Och gissa vad det var?! - Vad? G blev misstänksam men förväntade sig ett bananskal, ungefär. - Kommer du ihåg när du visade kortet på din gamla familj? Jag lade märke till ringen din mamma hade på fingret - Den! Det blev tyst en lång stund... Men tills slut svarade Greger: - Det är nog inte den. - Jo jag lovar! Jag kommer hem till dig nu på en gång, jag ska visa dig! - NEJ DET GÖR DU FÖR I HELVET INTE! -Jo det gör jag. Sade E kort. G kockade inombords. Varför var E så förbannat jobbig? Var han gjord för att irritera och och förstöra för mig? Greger ville döda honom, lidsamt - men det kunde han samtidigt inte, för du skulle han göra just det - förstöra för Greger. En kvart senare hörde han dörren öppnas, Och E staplade in blöt efter regnet. När Greger såg vad Erik hade i handen, stelnade han till. Erik hade haft rätt, det var den, ringen som hans mor fick när hon gifte om sig med Gilbert. Mitt i tankarna som flög genom Gs huvud om barndomen och anledningen till varför han inte borde ha samvete för sin familj, avbröt E. - HAHAHAHAHA! Tänk att jag alltid har rätt! Men vad ska vi göra nu? Skulle Erik ”alltid ha rätt?” knappast. Det här var antagligen första gången han någonsin hade rätt om någonting. -Vi får åka tillbaka till platsen där du hittade den och leta efter mer ledtrådar. Greger suckade ljudligt, han hade faktiskt tagit ledigt idag. Men det här var något som fångade hans intresse, han kände sig tvungen att engagera sig - det hade en normal person gjort, och Greger var ju en normal person... Eller?
-Kom nu. Erik drog ut Greger med ett fast tag om hans arm. Och även fast den tankfulla detektiven lätt kunnat ta sig loss, försökte han inte.
Tio minuter senare satt kollegorna på huk och granskade stället där Erik hittat ringen. -Här var det... Greger stirrade på en kvinna längre bort. Hon såg ut att leta efter något, och tydligen var det något väldigt viktigt - för ansiktsuttrycket i hennes vita sköra ansikte tydde på panik. Men när hon vände ansiktet mot Greger, tog det form i hans huvud, det var hans gamla favoritlärare från Grundskolan - Cecilia. -Hallå? Är du där eller? Erik stönade otåligt. Greger drogs tillbaka till verkligheten med ett ryck och granskade Erik misstroget. -Vad? Jaha, juste! Utbrast han, fortsatte gräva men slutade plötsligt. Längst ut på synfältet fanns en färg som inte passade in i en grönskande park. Det var något neongult. Det var ett paraply. Det kändes bekant på något sätt. Greger hade kunnat plocka upp det, men han orkade inte, brydde sig inte. -Nej det finns inget mer här. Vi får fortsätta imorgon, jag vill åka hem. Typiskt Erik. Han blev alltid uttråkad och avbröt mitt i allt. Inte för att Greger inte höll med. Han varockså dyngsur och lika uttråkad men kunde inte hejda frustrationen. Han åkte hem i spöregnet dyster och sur.
Kap 2 - En ovanlig dröm
Det haglade. Det var måndag. Klockan var 3. Jag hade missat tåget precis och skulle nu tvingas tillbringa en hel halvtimme i haglet innan nästa tåg skulle rulla in på stationen. Jag hade precis slutat skolan. Det var tyst förutom skyfallet men plötsligt hördes ett par klumpiga steg ungefär 60 meter bakom. Jag sneglade lite försiktigt och såg ett neongult paraply komma närmare för varje sekund. Jag visste direkt vems dem klumpiga stegen var - det var min mattelärare Sture. Den värsta varelsen på denna jord. Jag hatade honom. - HAHAHAHA. En minut senare dånade ett manligt skratt 5 meter brevid mig. ”IG på mattepovet, du får allt ta och plugga lite mer om du ens ska få godkänt!” Hand gula paraply var neongulare en vanligt, skrek av hat, ilska och skräck. Ja ville inte tillbringa en halvtimme på samma station med Sture. Istället bestämde jag mig för att gå hem, även om det skulle ta två timmar. När jag passerade övergångstället hörde jag samma djupa dånande skratt. - HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Det lät som en ondskefull gud. Jag började springa men ramlade plötsligt ner i ett hål i marken. Plötsligt hoppade drömmen, jag var inte med i den men såg den som en film. Klockan var nio och Missy skulle gå in i mitt rum och skälla på mig för att jag var försenad till skolan. Men precis när hon skulle ta till orda insåg hon det faktum att rummet var tomt. Den bittra kvinnan såg sig om med förskräckelse, stannade blicken vid den öppna fönstret och de blåsande gardinerna. Gilbert, Molly och Missy gav sig iväg till polisstationen men precis när dem hoppat ur bilen kom en man med ett neongult paraply gående emot dem. Det var Sture, Igen. Den långa mannen tog sitt paraply och slog Gilbert i huvudet så att han ramlade på marken och förblev medvetslös. Några minuter senare låg även Molly och Missy i koma på marken. Sture gick som om inget hänt tillbaka till sin egen bil och körde iväg, helt oberörd.
I det undermedvetna ville Greger skrika, ropa på polisen, ”hur kunde polisen missa det?!” När det hände på polisstationens parkeringsplats? Men han visste att han var maktlös, istället vaknade han mitt i allt ihop.
Greger satte sig med ett ryck upp i sängen. Hans andhämtning var hög och oregelbunden. Han stirrade lömskt utanför fönstret, han hade vetat det, vetat att allt var Stures fel, hela tiden. Men det hade aldrig kommit upp till ytan utan tanken hade funnits där långt bak i huvudet utan att titta fram. Men nu hade han fått det bekräftat, det var Sture som hade mördat hans familj. Greger tog upp sin mobil och ringde Erik, som svarade efter en signal. -Hallå? -Det är jag. Greger antog att ett ”jag” räckte, han var ju antagligen den enda personen som någonsin ringde på Eriks mobil. -Har du hittat ledtrådar? -Ja, har det. Det är Sture. -Sture? Frågade Erik oförstående. -Det neongula paraplyet vi hittade i parken tillhör min gamla mattelärare Sture - det är han som mördat min familj! - Jaha..? Men jag är lite upptagen, men jag kommer imorgon. Han lade på. Greger suckade irriterat först, men när han tänkte efter blev han glad.
En ny idé tog form i Gregers huvud. Han skulle sätta upp en lapp på anslagstavlan i den stora parken. Där passerade i stort sett alla i hela staden minst en gång i veckan. På så sätt skulle Greger se om Sture intresserade sig eller inte.
Solen sken för en gång skull och den gamla volvon brummade igång med sitt hotfulla ljud. Den missmodiga 25-åringen körde så snabbt han kunde kan genom den ödeslagda landsvägen som så småningom ledde till den asfalterade huvudvägen. I vanliga fall tog det ungefär en halvtimme att sa sig från Gregers ärvda hus till stan, men idag tog det bara 17 minuter. Greger parkerade bilen vid vägkanten, låste och gick in i parken. Han granskade den stora gröna gräsmattan som kryllade av människor. Personer hade brett ut sina filtar och nu satt och åt picknick med någon eller några dem tyckte om. Ett gammalt par i 65-års åldern var ute och gick med sin svarta hund. Några barn hoppade hopprep och gick balansgång på det låga räcket som markerade huvudstigen genom parken. Alla dessa personer levde på jorden, hade vanliga liv. Sina problem och sina stunder, precis som det skulle vara. Varför kunde då inte Greger ha det? Han slutade stirra. Det fanns ingen andledning, han blev bara ännu mer deprimerad.
Kitty - Fånge i öknen
Vad jag tror boken kommer handla om: Som titeln tyder på, kommer Kitty och hennes vänner gå vilse i öknen. Dem kommer överleva som tur är. Det kommer även finnas en "fiende" som vill att dem ska dö, och denna fiende kommer vara en person som verkar snäll från början men sedan visar sig vara en riktig skurk.
Hade skrivit ca 2 sidor om de 7 första kapitlerna men allt raderades, men här kommer en kort redogörelse:
Kitty, hennes pojkvän Ned, George och Bess åker till nationalparken Moab i delstaten Utah, dem ska bo på vandrarhemmet Ranger Rose. När dem kommer dit stöter dem direkt på en kvinna kallad Margaret och hennes oförskämda dotter Missy. Kitty tycker Margaret och Missy verkar ganska konstiga. Senare träffar även Kitty och de andra på en Nick en jämnårig pojke som direkt visar intresse för Bess.
Andra dagen bestämmer sig vännerna för att vandra i Delicate arch, den näst
största öknen i Moab. Dem stöter på en guide, Sahsa Starflower. Sasha visar sig vara väldigt duktig i öknen och berättar även om några gammla stamlegender, och visar dem några hellristningar gjorda av Anasazi-indianerna. Hon är själv halvt navajo-indian. "Anasazi-indianerna levde här f
ram till 1300-talet, men sedan försvann dem spårlöst, vi Navajo-indiner kom hit en lång tid efter att dem försvunnit, ett mysterium."
Margaret och Missy ska vandra i Canyonlands (den största öknen i Moab.) Dem ska ha Sasha som guide. Missy och Margaret kommer inte hem förens klockan 9, dem ser förjävliga ut när dem slutligen staplar in på Ranger Rose. Det visar sig att Sasha försvunnit när dem varit ute i öknen och M och M hade gått vilse. "Hon sa att ho hörde ett mystiskt ljud i buskarna, sen kom hon aldrig tillbaka." Kitty blir direktmisstänksam. "Vart bodde Sasha någostans? Vi kanske kan hitta ledtrådar om vi får leva ett tag där hon bodde." Den kunnige men "vilsegånna" Guiden bodde på en lyxig ranch tiden innan försvinnandet. När Kitty och Bess flyttar in på ranchen möts hon, det första hon gör, av Missy som har Sashas ring på sig. Nu blir Kitty ännu misstänksammare mot Missy och Margaret. Stämmer verkligen historien om det mystiska ljudet i buskarna, och att Sasha aldrig kom tillbaka?"
Fullständigt namn: Greger Galor Garrot.
Peronlighetsdrag: Intelligent, misstänksam, ständigt "på halvt dåligt humör".
Kropp: 185 cm lång, smal med mycket muskler och långa ben. Snabb. Stora fötter.
Övrigt utseende: "Medelkort" mörkbrunt hår. Mörkgröna ögon.
Gillar: Farfar Gabriel, gamla dagisläraren Cecilia.
Hatar: Hans familj, gamla matteläraren Sture.
struktur
Erik ringer och berättar att han hittat en ring som tillhörde Gregers familj som vart döda sedan år tillbaka.
AVSLÖJANDET:
Greger läste sin pappas dagbok - fick nog och bestämde sig för att ge sig av. När han kastade ut boken genom fönstret träffade den Cecilia i huvudet som också fick reda på allt som stod i den, hon läste även att Missy och Gilbert planerat att döda Greger inom kort. Cecilia blir arg och förstår att hon måste ta itu med det hela. Dagen Föräldrarna (inklusive Molly) åkte till polisstationen för att rapportera om Gregers förvinnande, såg C sin chans. Hon sprang ut mitt i vägen när dem var familjen var påväg över bro, så att dem var tvugna att köra av vägen. Cecilia hade gjort sönder vägräcket - så Missy, Gilbert och Molly körde rätt ner i vattnet - och dog.
Cecilia larmade även polisen eftersom hon kände sig lite taskig. Dem kom dit - och när dem undersökte kropparna passade hon på att sno Missys ring och Mollys halsband. En gång när hon var ute och gick i parken tappade hon ringen.
BAKRUNDS HISTORIEN:
Greger Garrot - föddes den 11 september 1981 i Smalltownie, föräldrarnas namn var Missy Milly Garrot och Gilbert Garry Garrot. Han hade en äldre syster, Molly Milly Garott. Greger hatade Molly, mest för hur föräldrarna favoriserade henne, gav henne allt hon ville ha, och pågrund av henne stängde ut Greger från familjen. Molly var fruktansvärt intelligent, hade högsta betyg i alla ämnen, och hon var vacker. Greger däremot, hade dåliga betyg, brydde sig inte ett dugg om utséendet, och var ett jobbigt barn. Som småbarn skrek han och förde oväsen, senare under barn- och tonåren blev han en slyngel till pojke som var det största busfröet som någonsins skådats. Men det var någonting som dålde sig bakom den ständigt hemlighetsfulla och alltid busande fasaden. Greger var nämligen liksom sin syster, oerhört intelligent. Även om han inte utnyttjade smartheten till att lyckas i skolan.
Greger hade i stort sett ingen person han verkligen kunde lita på, någon han kunde snacka med när han behövde och framförallt - någon som inte tyckte illa om det lilla busfröet. Men han hade en. Hans farfar - Gabriel MacMilly. Gabriel var en gammal och god man, som till skillnad från Gregers föräldrar kunde tänka sig in i andra personers situationer. Gabriel förstod precis hur Greger kände sig, och därför blev de också väldigt goda vänner.
Även om Gregers föräldrar ogillade sin son, kunde dem i alla fall förmå sig att ge någon present när han fyllde år. Att få en present varje år var en väldigt stor sak för en oomtyckt pojke som Greger, därför älskade han att fylla år, den enda dagen på året någon överhuvud taget brydde sig om honom.
Den 11 september 1986 skulle Greger bli fem år, han hade önskat sig en leksaksbil i present.
Det var en fredag födelsedagen var på. På fredagar gick alltid Greger hem tidigt från förskolan, medans föräldrarna kom hem sent från arbetet. Det här var ett faktum Greger inte tyckte om. "Nu kommer det dröja lång tid tills mamma och pappa kommer hem och jag får ta emot min present..." Mumlade Greger tyst och bittert för sig själv där han satt ensam i sitt lilla rum. "Om dem ens är värda att kallas mamma och pappa,"
Det tog flera timmar innan dem kom hem. Men till slut gjorde dem det. Han oroade sig för att Missy och Gilbert glömt att köpa present... Som tur var hade dem inte det, och Molly kom in, sur som vanligt och gav presenten.
Det var inte samma leksaksbil Greger hade fantiserat om. Den han ville ha hade varit i glänsande metall med detaljerade hjul. Den hade varit liten men med välgjord och det hade stått "Fård" på den eller något i liknande stil.
Denna bil var något helt annat. Den såg ut att vara billig och begagnad, den var som en liten brun plastklump formad som en bil. Mamma och pappa hade inte ens kunnat slå in den. Bilen Greger fantiserat om existerade inte - hade aldrig existerat, mer än i drömmarna. Greger gick ut i vardagsrummet. Han visste inte riktigt vad han skulle göra, innan han såg en bok ligga på soffbordet. Han visste direkt var det var för bok, det var en bok som hade lås - en bok som ingen fick titta i. Det var pappas dagbok.
Greger gick förundrat fram till boken. Bredvid den låg nyckeln, och ingen annan var i rummet. Samma förväntansfullhet som Greger alltid kände när han skulle göra något förbjudet, spred sig inom honom. Han tog boken och gick in i sitt rum. Greger blev stel av skräck när han läste vad som stod.
När Missy blev gravid med Greger ville hon göra abort. Hon ville inte ha ett till barn. Men jag kände att det var helt fel att göra det, jag kände att detta barn skulle bli något alldeles speciellt. Därför bad jag att hon inte skulle göra det. Hon gick med på det - tack och lov. Men senare när Greger växte upp förstod jag vilken nitlott vi hade dragit. Redan när han var 1 år såg jag. Detta barn skulle bli en mardröm att ta hand om. Missy såg det också. Men vad kunde vi göra? Döda det? ...
En helt ny slags smärta började tona fram i bröstet på Greger.
Den dagen bestämde han sig. Han skulle ge sig av. Han slängde ut boken genom fönstret - han hörde en kvinna säga "Aj!", hon hade antagligen fått boken i huvudet eller nått.
Den 11 september 1987 flydde Greger Garrot, 6 år ut i skogen. Han sprang och sprang, utan att sluta. Han hade aldrig känt den här känslan för ut, att vara fullständigt fri, ingen hade makt över honom. Greger visste att han inte för en miljon skulle komma tillbaka till hans fruktansvärda familj. Pojken njöt av tanken på hur han lyckats rymma, utan någon av familjemedlemmarna märkt det. Men när han var mitt ute i skogen fann Greger något han inte var beredd på.
Va fan ett hus? tänkte Greger. Han var mitt ute i skogen men började plötsligt oroa sig för att han sprungit till en annan stad. Eller ännu värre, han hade råkar vända utan att ha märkt det, och nu var tillbaka i Smalltownie. Men svaret var nej. Greger var fortfarande i skogen, långt inne i skogen. Han sprang närmare det stora slottsliknande huset som snart höjde sig ovanför honom, men inte framifrån, utan vid baksidan av huset. Greger märkte även att det låg en liten flod bredvid, och på det stället där floden var närmast huset, var en pytteliten trä-dör. Greger kände ett hugg av förväntan. "Den här dörren måste vara gjord för att jag skulle hitta den" tänkte han med ett léende på läpparna.
Greger kände på dörren, den var inte låst. Försiktigt öppnade han den i ett försök att göra det ljudlöst. Men han misslyckades och ett gnidande ljud skar sig fram genom gångjärnen. Han blev rädd när han kommit in, det var kolsvart - den enda ljuset som fanns kom från dörröpningen.
Dörren slog plötsligt igen. När han försökte öppna den igen gick det inte - Han var inlåst.
Nu hade Greger bara en valmöjlighet, följa gången framför honom. Men precis när han skulle ta första steget blev det aldelles ljust.
En lampa hade tänts. Greger vände sig om och möttes chokerat Gabriel McGilly som hållde i en lykta.
"Greger?" Vad i hela friden gör du här?" Frågade farfadern. "Ehh... Jag vet inte" Svarade lilla Greger och stirrade på Gabriel med oskyldiga ögon. "Vilken trevlig övveraskning! Jag hörde något konstigt från källaren, och tänkte gå ner och kolla vad det var..." Han såg glatt men samtitigt misstänksamt på sitt barnbarn. "Vart är Missy, Gilbert och Molly? Varför kom ni inte genom huvudporten?"
"Det är bara jag här, jag kom inte ihåg att du bodde här, men nu minns jag när jag tänker efter, förlåt mig."
"Hmm... Men hur kom du hit? Det är flera mil från Smalltownie till mitt hus, dessutom ligger det mitt i skogen, det är väldigt svårt att ta sig hit!"
"Jag vara bara ute i skogen, sen såg jag en liten trädörr och... Jag var nyfiken" Svarade den ganska pipiga pojkrösten, som egentligen var alldelles intelligent för en sexårings.
"Aja... Följ med upp på en kopp te så får vi prata vidare, för jag förstår ärligt talat ingenting av vad du pratar om lilla Greger"
Dem tog sig upp till övervåningen genom en trappa som Greger inte sett. Han förklarade allt, men bad Gabriel att inte ringa Missy och Gilbert och berätta att Greger var hos Gabriel. "Dem är säkert jätte oroliga"
Greger fick sova hos sin farfar, men på morgonen ringde telefonen, och Greger blev genast på sin vakt. "Han hörde hur det blev alldeles tyst efter ett tag i telefonen. Och när han gick för att se, möttes han av Gabriel, som var grön i ansiktet och verkade ha frysit till is.
Gregers föräldrar och Molly hade omkommit i en bilolycka, när dem åkt till polisstationen för att meddela om Gregers förvinnande.
Sedan den dagen har Greger Garrot haft hela sin familjs skuld på hjärtat. "Det var mitt fel att dem dog." Greger fick bo hos sin farfar i femton år. Den 11 september 2001, då Greger var tjugo år. Då skulle Gabriel åka till New York. Han var inne i World Trade Center när Flygplanen flög in i byggnaden, han dog. Efter det hade Greger ingen han gillade. På den tiden höll han på att utbilda sig till polis. Han älskade dektektivarbeten, men glöden han kände för det dog när hans farfar dog. Och sedan dess har han levt med en enorm saknad, med inget att se fram emot. Som tur var slutförde han utbildningen och lever idag som privatdektektiv utan glädje. Greger bor i sin farfars gamla slottsliknande hus som han ärvde när Garbiel dog.
HISTORIEN
KAP 1 - Inte passa in
Det var en vanlig dag i Smalltownie. En mulen himmel, några enstaka små regndroppar föll ner från den gråa himlen som snart skulle utvecklas till spöregn. Greger satt hemma vid sitt skrivbord och funderade. Varför just jag? Varför är jag utvald till olycksfågeln som alltid har otur? Han kände en slags tomhet i hela bröstet, den hade han känt i i flera månader. Tiden läker alla sår, var ett uttryck Greger hade lärt sig när han var liten. Det stämde inte, inte i Gregers fall. Tomheten hade inte försvunnit trots att det gått flera år sedan olyckan med hans familj hände, den hade inte ens försvunnit lite. Den hade bara blivit värre, och värre, och värre. Att den enda personen Greger gillade, och som gillade honom, också hade omkommit fyra år senare, gjorde inte saken bättre.
Men nu satt han där, i sitt gigantiska hus, alldeles ensam. Men vad spelade det för roll? Vem var det han skämdes för? För gud? För hans döda familj och morfar? Innerst inne visste Greger att den enda personen han skämdes för, var sig själv.
Men varför kunde han inte glömma allting bara? Gå vidare och gilla läget som det var? Det gick inte, smärtan satt djupare, han kunde inte bara glömma den. Smärtan hade inte bara lagt sig som ett lindrigt sår på ytan, utan den hade trängt sig längre in. Den hade borrat in sig i hjärtat. Som att han blödde, men att blodet var osynligt. Men ändå kunde Greger inte gråta, hade inte rätt till att gråta. "Det var mitt fel, allt är mitt fel, att jag sitter här idag - är mitt fel" Tänkte den 25 åriga mannen och skruvade på sig.
Han reste på sig, och i just den sekunden ringde hans jobbtelefon. Han suckade. ”Jag har ju sagt att jag tar ledigt idag oavsett om det dyker upp ett nytt fall!"
- Privatdektektniven Greger Garrot... Svarade han i telefonen med en uttråkad röst. Antagligen var det Erik, hans jobbiga kollega - den enda som hade svarat när Greger satt upp en ansökan om en kollega till Gregers lilla privata dektektivfirma.
- Hej! Jag ska på bio idag!
- Och?
- Tänkte bara att du ville veta - jag ska se... Kommer inte ihåg vad den hette med aja hejdå! Erik lade på.
3 timmar senare ringde jobbtelefonen igen. Greger kände en inlning av irritation, om han hörde Eriks pipiga röst i andra änden - skulle han lägga på.
- Hej det är Erik. Erik svarade med ett slags tonläge som fångade Gregers uppmärksamhet, och som på något sett fick honom att inte lägga på. Det fanns en slags allvarlighet i den höga tenorrösten han aldrig använt.
- Vad har hänt? Frågade Greger direkt.
- Bion var jättebra! Då måste se den! En ilska spred sig genom Gregers kropp. En ilska som var en blandning av besvikelse och saknad. När Greger inte svarade tog Erik till orda igen.
- Men det var faktiskt inte därför jag ringde. Jag ska berätta: När jag var påväg hem, gick jag genom parken, och då såg jag något i buskarna som glimmade till. Och gissa vad det var?!
- Vad? G blev misstänksam men förväntade sig ett bananskal, ungefär.
- Kommer du ihåg när du visade kortet på din gamla familj? Jag lade märke till ringen din mamma hade på fingret - Den!
Det blev tyst en lång stund... Men tills slut svarade Greger:
- Det är nog inte den.
- Jo jag lovar! Jag kommer hem till dig nu på en gång, jag ska visa dig!
- NEJ DET GÖR DU FÖR I HELVET INTE!
-Jo det gör jag. Sade E kort.
G kockade inombords. Varför var E så förbannat jobbig? Var han gjord för att irritera och och förstöra för mig? Greger ville döda honom, lidsamt - men det kunde han samtidigt inte, för du skulle han göra just det - förstöra för Greger.
En kvart senare hörde han dörren öppnas, Och E staplade in blöt efter regnet. När Greger såg vad Erik hade i handen, stelnade han till. Erik hade haft rätt, det var den, ringen som hans mor fick när hon gifte om sig med Gilbert.
Mitt i tankarna som flög genom Gs huvud om barndomen och anledningen till varför han inte borde ha samvete för sin familj, avbröt E.
- HAHAHAHAHA! Tänk att jag alltid har rätt! Men vad ska vi göra nu?
Skulle Erik ”alltid ha rätt?” knappast. Det här var antagligen första gången han någonsin hade rätt om någonting.
-Vi får åka tillbaka till platsen där du hittade den och leta efter mer ledtrådar.
Greger suckade ljudligt, han hade faktiskt tagit ledigt idag. Men det här var något som fångade hans intresse, han kände sig tvungen att engagera sig - det hade en normal person gjort, och Greger var ju en normal person... Eller?
-Kom nu. Erik drog ut Greger med ett fast tag om hans arm. Och även fast den tankfulla detektiven lätt kunnat ta sig loss, försökte han inte.
Tio minuter senare satt kollegorna på huk och granskade stället där Erik hittat ringen.
-Här var det...
Greger stirrade på en kvinna längre bort. Hon såg ut att leta efter något, och tydligen var det något väldigt viktigt - för ansiktsuttrycket i hennes vita sköra ansikte tydde på panik. Men när hon vände ansiktet mot Greger, tog det form i hans huvud, det var hans gamla favoritlärare från Grundskolan - Cecilia.
-Hallå? Är du där eller? Erik stönade otåligt. Greger drogs tillbaka till verkligheten med ett ryck och granskade Erik misstroget.
-Vad? Jaha, juste! Utbrast han, fortsatte gräva men slutade plötsligt. Längst ut på synfältet fanns en färg som inte passade in i en grönskande park. Det var något neongult. Det var ett paraply. Det kändes bekant på något sätt. Greger hade kunnat plocka upp det, men han orkade inte, brydde sig inte.
-Nej det finns inget mer här. Vi får fortsätta imorgon, jag vill åka hem.
Typiskt Erik. Han blev alltid uttråkad och avbröt mitt i allt. Inte för att Greger inte höll med. Han varockså dyngsur och lika uttråkad men kunde inte hejda frustrationen. Han åkte hem i spöregnet dyster och sur.
Kap 2 - En ovanlig dröm
Det haglade. Det var måndag. Klockan var 3. Jag hade missat tåget precis och skulle nu tvingas tillbringa en hel halvtimme i haglet innan nästa tåg skulle rulla in på stationen. Jag hade precis slutat skolan. Det var tyst förutom skyfallet men plötsligt hördes ett par klumpiga steg ungefär 60 meter bakom. Jag sneglade lite försiktigt och såg ett neongult paraply komma närmare för varje sekund. Jag visste direkt vems dem klumpiga stegen var - det var min mattelärare Sture. Den värsta varelsen på denna jord. Jag hatade honom.
- HAHAHAHA.
En minut senare dånade ett manligt skratt 5 meter brevid mig. ”IG på mattepovet, du får allt ta och plugga lite mer om du ens ska få godkänt!”
Hand gula paraply var neongulare en vanligt, skrek av hat, ilska och skräck. Ja ville inte tillbringa en halvtimme på samma station med Sture. Istället bestämde jag mig för att gå hem, även om det skulle ta två timmar. När jag passerade övergångstället hörde jag samma djupa dånande skratt.
- HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Det lät som en ondskefull gud. Jag började springa men ramlade plötsligt ner i ett hål i marken.
Plötsligt hoppade drömmen, jag var inte med i den men såg den som en film.
Klockan var nio och Missy skulle gå in i mitt rum och skälla på mig för att jag var försenad till skolan. Men precis när hon skulle ta till orda insåg hon det faktum att rummet var tomt. Den bittra kvinnan såg sig om med förskräckelse, stannade blicken vid den öppna fönstret och de blåsande gardinerna. Gilbert, Molly och Missy gav sig iväg till polisstationen men precis när dem hoppat ur bilen kom en man med ett neongult paraply gående emot dem. Det var Sture, Igen.
Den långa mannen tog sitt paraply och slog Gilbert i huvudet så att han ramlade på marken och förblev medvetslös. Några minuter senare låg även Molly och Missy i koma på marken. Sture gick som om inget hänt tillbaka till sin egen bil och körde iväg, helt oberörd.
I det undermedvetna ville Greger skrika, ropa på polisen, ”hur kunde polisen missa det?!” När det hände på polisstationens parkeringsplats? Men han visste att han var maktlös, istället vaknade han mitt i allt ihop.
Greger satte sig med ett ryck upp i sängen. Hans andhämtning var hög och oregelbunden. Han stirrade lömskt utanför fönstret, han hade vetat det, vetat att allt var Stures fel, hela tiden. Men det hade aldrig kommit upp till ytan utan tanken hade funnits där långt bak i huvudet utan att titta fram. Men nu hade han fått det bekräftat, det var Sture som hade mördat hans familj.
Greger tog upp sin mobil och ringde Erik, som svarade efter en signal.
-Hallå?
-Det är jag. Greger antog att ett ”jag” räckte, han var ju antagligen den enda personen som någonsin ringde på Eriks mobil.
-Har du hittat ledtrådar?
-Ja, har det. Det är Sture.
-Sture? Frågade Erik oförstående.
-Det neongula paraplyet vi hittade i parken tillhör min gamla mattelärare Sture - det är han som mördat min familj!
- Jaha..? Men jag är lite upptagen, men jag kommer imorgon. Han lade på.
Greger suckade irriterat först, men när han tänkte efter blev han glad.
En ny idé tog form i Gregers huvud. Han skulle sätta upp en lapp på anslagstavlan i den stora parken. Där passerade i stort sett alla i hela staden minst en gång i veckan. På så sätt skulle Greger se om Sture intresserade sig eller inte.
Solen sken för en gång skull och den gamla volvon brummade igång med sitt hotfulla ljud. Den missmodiga 25-åringen körde så snabbt han kunde kan genom den ödeslagda landsvägen som så småningom ledde till den asfalterade huvudvägen. I vanliga fall tog det ungefär en halvtimme att sa sig från Gregers ärvda hus till stan, men idag tog det bara 17 minuter. Greger parkerade bilen vid vägkanten, låste och gick in i parken. Han granskade den stora gröna gräsmattan som kryllade av människor. Personer hade brett ut sina filtar och nu satt och åt picknick med någon eller några dem tyckte om. Ett gammalt par i 65-års åldern var ute och gick med sin svarta hund. Några barn hoppade hopprep och gick balansgång på det låga räcket som markerade huvudstigen genom parken. Alla dessa personer levde på jorden, hade vanliga liv. Sina problem och sina stunder, precis som det skulle vara. Varför kunde då inte Greger ha det? Han slutade stirra. Det fanns ingen andledning, han blev bara ännu mer deprimerad.
Kitty - Fånge i öknen
Vad jag tror boken kommer handla om: Som titeln tyder på, kommer Kitty och hennes vänner gå vilse i öknen. Dem kommer överleva som tur är. Det kommer även finnas en "fiende" som vill att dem ska dö, och denna fiende kommer vara en person som verkar snäll från början men sedan visar sig vara en riktig skurk.
Hade skrivit ca 2 sidor om de 7 första kapitlerna men allt raderades, men här kommer en kort redogörelse:
Kitty, hennes pojkvän Ned, George och Bess åker till nationalparken Moab i delstaten Utah, dem ska bo på vandrarhemmet Ranger Rose. När dem kommer dit stöter dem direkt på en kvinna kallad Margaret och hennes oförskämda dotter Missy. Kitty tycker Margaret och Missy verkar ganska konstiga. Senare träffar även Kitty och de andra på en Nick en jämnårig pojke som direkt visar intresse för Bess.
Andra dagen bestämmer sig vännerna för att vandra i Delicate arch, den näst
största öknen i Moab. Dem stöter på en guide, Sahsa Starflower. Sasha visar sig vara väldigt duktig i öknen och berättar även om några gammla stamlegender, och visar dem några hellristningar gjorda av Anasazi-indianerna. Hon är själv halvt navajo-indian. "Anasazi-indianerna levde här f
ram till 1300-talet, men sedan försvann dem spårlöst, vi Navajo-indiner kom hit en lång tid efter att dem försvunnit, ett mysterium."
Margaret och Missy ska vandra i Canyonlands (den största öknen i Moab.) Dem ska ha Sasha som guide. Missy och Margaret kommer inte hem förens klockan 9, dem ser förjävliga ut när dem slutligen staplar in på Ranger Rose. Det visar sig att Sasha försvunnit när dem varit ute i öknen och M och M hade gått vilse. "Hon sa att ho hörde ett mystiskt ljud i buskarna, sen kom hon aldrig tillbaka." Kitty blir direktmisstänksam. "Vart bodde Sasha någostans? Vi kanske kan hitta ledtrådar om vi får leva ett tag där hon bodde." Den kunnige men "vilsegånna" Guiden bodde på en lyxig ranch tiden innan försvinnandet. När Kitty och Bess flyttar in på ranchen möts hon, det första hon gör, av Missy som har Sashas ring på sig. Nu blir Kitty ännu misstänksammare mot Missy och Margaret. Stämmer verkligen historien om det mystiska ljudet i buskarna, och att Sasha aldrig kom tillbaka?"