Bakgrund till kraaktären: Som liten var jag alltid mammas pojke, hon kallade mig till Ferdinad. Jag var mobbad från 1:an och uppåt. Jag hade aldrig några riktiga kompisar, kanske den där handikappade ungen i fyran. Jag var väldigt duktig i skolan, raka Mvg, bortsett från hemkunksap och biologi. De ämnena har jag aldrig förstått mig på. Växter... mat? Men, men. Jag klarade mig. Jag trodde alltid att det var pappan som sa stop. Även om det inte stämde, så trodde jag det. Men i min familj var det så. När jag var åtta år, förlorade jag båda mina föräldrar. Pappa hade varit på puben med sina fylle polare. Han kom hem runt åtta. Han var helt borta. Stupfull. Han gick fram till mig, och som vanligt berättade han om när han var sjutton år, och han gjorde mål på Tomas Ravelli. Han började så glad, sedan blev han lite sur när jag inte lyssnade. Efter att mamma kom in så började det, då var det slut på det roliga. Den här gången var han ovanligt arg. Han tog en vas och kastade den i mammas huvud. När hon låg ner på golvet tittade hon på mig och sa. Blunda och räkna till hundra. Sen kommer allting lösa sig. När jag öppnade ögonen log mamma på marken, alldeles blodig. Jag tittade på pappa, han sänkte blicken och sa. Hejdå, bara så där. Inget mer? Vilken jävel!. Han vände sig om, gick ut ur huset, han kom aldrig tillbaks. Efter det här bröt min mamma tre ben, näsan, nyckelbenet och en axel ur led. Hon låg på sjukhus i två veckor. Efter sjukhuset var hon på dårhus i flera veckor, jag vet inte hur många. Men jag tappade räkningen i alla fall. De sa på bårhuset att hon var ”o-stabil”. Efter att mamma kom ut var hon aldrig desamma igen. Jag visste att hon var god på insidan, men jag kunde inte låra bli att hata henne. Man kanske undrar varför? För att, varför skulle jag vara den där mobbade killen i skolan med en psyk mamma? Varför kunde jag aldrig säga, min mamma bullar är dom godaste? Där kom min morfar in i bilden. Han bodde hos mig och mamma. Han lagade mat, lärde mig att tälja och fixade allting hemma. Men han var en gammal man, när jag var sexton år, gick min morfar bort i lungcancer. Då var det jag mot världen. Livet var piss. Jag började röka, klottra. Men jag förstod efter en stund att det att det inte var någon vidare bra ide. Jag gick om 9:an och kämpade vidare, . Till slut så klarade jag mig på g. Jag gick på polishögskolan i Stockholm där jag lärde mig allt inom polisen. Jag var duktig, någonting jag inte hade varit på länge. Faktiskt den duktigaste på länge de hade haft. Men, det hände en sak... som förstörde mitt liv. Det var en teori lektion om vad man ska göra som gisslan. Det var den här killen, han hette Wilhelm. Han var ganska mobbad. Han bar glasögon, var vegitarian, töntiga kläder o.s.v. Så under lektionen var det en lärare, Johan Stangel, den jävla idioten. Idioten sa massor med onödiga kommentar till Wilhelm. Bög, fjolla och massor med annat. Till slut räckte det. Jag ställde mig upp och sa. - Nu räcker det! Läraren stirrade på mig med ilskna ögon. Han sa. - Vad ska du göra åt det? Gå till din psyk mamma eller? Då hände det.. de jag aldrig skulle ha gjort. Jag funderade ett ögonblick, det var helt tyst i klassen. Jag slängde mig över läraren, jag slog honom för allt jag orkade. Ingen gjorde någonting tills Wilhelm slängde sig in i mig. Han gjorde det för goda skäl antar jag. Läraren tittade på mig sen och sa. - Det här är inte över än!
Och det blev som han sa. Rektoren sa till mig två dagar senare att jag var relegerad och att min karriär som polis var över. Jag hade "aggressionsproblem" och blev avstängd. Därför var det bara att gå vidare. Där kom min roll som privat detektiv in. Det har jag varit i 30 år. Jag har haft en lärling i 20 år, Felix Wolff. Vi löser inga större fall. Men det går bra.
Jag håller mig nykter så länge jag inte har någon anledning att supa mig full. Röka är princip det som håller mig vid liv emellanåt. Jag bor i en tvåa strax utanför Avesta i ett midre samhälle kallat (namn), jag har en toa och ett sovrum. I sovrummet har jag en TV, garderob, ett spritskåp och en liten kyl som är tom för det bästa. Och inne på toaletten har jag dusch, toa och handfat. Jag klarar mig på det. Och om jag ska tvätta några kläder händer det nere i tvättstugan varje måndag och torsdag. Och jag får självklart inte glömma det viktigaste av allt, Sven. Det är min guldfisk, han är guldfärgad, ensam och dum i huvudet. Jag har försökt med alla sorts olika djur, men dom väsnas så jävla mycket, därför är Sven den rätta för mig. Jag köpte han efter att min förre detta fru skilde sig med mig. Hon hette Ann, perfekt. Men hade alldeles för höga krav. När hon skillde sig tog hon med sig min 13 åriga son David. Den enda meningen med mitt liv.
Ungefär så här ser han ut, lite kortare hår, andra kläder, en cigarrett och utan glasögonen så har man den rätta. Mkt bra, Tom! Bra idé att skriva i jag-form faktiskt./Micke Jag tycker din var jätte bra och du skriver på ett sätt som får det bli intressant att läsa/elsa Din historia var jätte bra. Jag tycker att du beskriver en person på ett bra sätt!!! /KArola
Utkast och gaaalna ideer:
Det kommer handla om denne patriotiska detektiv (vars namn jag inte kommit på) och hans medhjälpare Felix Wolff. De ska ta sig an ett dödsfall som polisen hade lagt ner. Men modern till de två döda ville gå längre, där kommer detektiverna in i bilden. Ett lik har identifieras, men det andra är spårlöst försvunnet- nån snobbig blondin från Djursholm. Det ska ta lång tid och dom ska förhöra många. Och man ska ju komma fram till att det var ett mord och de ska jaga skurken. Polisen ska inte göra något åt det, kanske försöka stoppa dom. Samtidigt ska någonting hända med han son. Allting ska antagligen sluta lyckligt.
Lite huvud figurer och sådär:
En utländsk kille, latino, "jugge" eller turkisk ska Deckaren vara tvungen att ta hjälp av, trots hans racistiska syn på utländska.
Det ska finnas en kille som är riktigt skum, och misstänkt för mordet. Han ska va en tjock blekfis men orange hår och skumma glasögon.
Gaalna och icke galna ideer:
Kanske någon/något från polisen händer, Wilhelm, läraren eller något sådant. De kanske jobbar emot honom om de är på skurkens sida.
Han ska besöka sin mamma nån gång i veckan.
Han har en lite garderob i sovrummet där han bara har svarta kostymer, med passande byxor. Tre uppsättningar.
Han ska ha ett kontor på en båttenvåning
Min deckare. Klockan var två på på den tråkiga molniga höstdagen. Den rostiga bilen åkte över Ropsevägen bort mot Avestakyrkan. Peter skulle på sin son Davids uppträdande. David var en passionerad sångare och ställde upp i skolans kör, de skulle uppträda i kyrkan. Han sneglade på den silvriga Rolex. Han kom fram till att han var en kvart sen. Ett fan slank ur munnen. Han körde in på skolparkeringen och parkerade bilen. Han sprang in i kyrkan. Efter att diskret öppnat den knarriga dörren smög han in och satte sig längst bak. Kvinnan bredvid Peter tittade snett på honom, han stirrade tillbaks. Med ett dovt irriterat; "Vad är det med dig?". Så reste sig kvinnan och satt sig några stolar bort. Kören hade sjungit i tjugo minuter och han var inte säker på när Davis skulle sjunga, men efter en stund så kom David in på altaret, han var sist ut. Peter ställde sig upp och applåderade. Ljudet från hans handflator ekade i kyrkan som om han vore där ensam. Efter en stund förstod han att han var den enda som stod upp och applåderade. Han satte sig ner och viskade lågt, "Fan vad alla var sura idag då". David skämdes, han kunde inte göra något utan att hans pappa skämde ut honom. Alldeles skakig i rösten och röd i ansiktet. Började han sjunga, det lät bra, han sjöng halleluja. Det var hans favorit sång. När han sjungit klart ställde sig alla upp och applåderade, "jaså nu passade det bra". Snart var showen över. Alla reste sig upp och rörde sig utåt. En kvinna närmade sig Peter, det var inge vidare, Ann. "Vad är det för jävla fel på dig!" "Ja vet, förlåt ja..." "Alltid samma jävla ursäkt, och du ska fan veta att man inte applåderar innan och efter varje psalm i kyrkan." Hon gick till David som bara gav en nedlåtande blick.
Peter klev in i det rök stinkande deprimerade rummet. Den enda lampan i rummet glappade. Han hängde av sig jackan och gick ner för de tre trappstegen. Han gick ett varv runt skrivbordet och satt sig i den svarta läder stolen. Han öppnade en låda och tog fram ett packet med cigg. Han väntade, han rökte en, han väntade längre, han rökte en till. Snart var paketet slut, han ångrade de där två sista. Han hade överlevt utan dem. Rökningen hade inte gjort något bättre för Peter. Han såg gammal ut, gula tänder och en hemsk andedräkt. Efter en stund knackade det på dörren, han protesterade inte, en svartklädd kvinna steg in i hallen, eller rummet. Hon såg inte något vidare glad ut. Hennes svarta rock hade en stor ylleluva. När hon tog av den såg han hur hennes mascara rann ner för kinderna. Hon snyftade till, tog ett djupt andetag och sedan sa hon. "Hej, jag heter Louise Liander". "Hej Louise Liander, du ser inte ut att må något vidare, vill du ha en kopp kaffe?". "Ja tack". Hon snyftade igen och slog sig ner på en stol. Peter reste sig och öppnade ett skåp, där stod det en färgglad kaffekokare, den passade inte alls in i miljön och det var väll antagligen därför den stod där den stod. Hon fick sin kopp kaffe, efter sina år så tycker Peter det känns som om alla man pratar med säger mer med en kopp kaffe i handen eller en cigg i munnen. Han höjde även en vodka flaska åt Louise, hon skakade på huvudet. Det var ändå ganska tur, då kunde han ge bort den till någon i julklapp, trots allt så gillade han inte sprit, absolut inte vodka. "Dåså Louise, vad kan jag hjälpa dig med?" "Jo, jag är i stor sorg, min dotter har blivit mördad. Men dom har inte funnit henne än, de säger att hon antagligen blev full och föll i vattnet, men jag tror dem inte" "Okej, jag har många frågor, och om du inte är ärlig så kan du gå nu." Han fick inget svar. Så han började. "Du kan till och börja med att berätta om din dotter, viktig information som kan användas. " "Okej. Min dotter heter Frida, hon är 17 och jobbar inom familjeföretaget, vi sköter en restaurang, hon hoppade av skolan efter högstadiet. Hon har en pojkvän som heter Henrik, en mycket trevlig kille måste jag säga. Han pluggade till advokat men älskade att sjunga och spela gitarr också, varje söndag brukade de fiska i älven också. "Hon suckade, tog en klunk kaffe och sedan fortsatte. "Frida är gymnast men brinner för något helt annat, som skiljer sig från andra tjejer i hennes ålder. Hon älskar att fiska, men det är det inte så många som vet. Frida är orange hårig och lång med ett perfekt midjemått och en fin hy... och hennes ögon är klarblåa. Det var det viktiga" "Okej, jag har lite frågor, vart och när hände det?". "Det hände för tre dagar sen, mellan 6 och 9 tiden, vid vattenverket, du vet vid dala älven, de som brast för något år sen." "Mm, din dotter kan väll inte ha varit ensam och när senast hörde hon av sig" "Nej, hon var inte där ensam, hon var där med sin pojkvän Henrik. Och jag är inte helt säker när jag ringde henne, men jag måste ringt henne när jag kom hem, jag tog ju fem bussen, jag måste ha varit hemma tjugo i sex, och då ringt henne. "Tack så mycket för informationen, jag lovar dig att hitta din dotter, men en sista fråga, vem var det som undersökte pojkens lik, har du något namn?" "Ja, Lisa Anzén tror jag, hon jobbade på polisen tror jag, men jag måste gå nu!" Hon sörplade i sig det sista kaffet och sträckte handen över bordet för att skaka hand med Peter. Han kunde inte låta bli att rynka pannan efter att ha sett ner hennes tröjarm gled upp, hon hade ärr över hela armen och ett hemskt brännsår. Men han sa inget. Nu reste sig hon upp och vände sig mot dörren och gick. Fan vad hungrig jag e tänkte han, jag ska nog gå hem och käka lite. Peter reste sig upp och gick ut på gatan och sedan in i dörren bredvid den han kom ut ur. Hans hade ju faktiskt sitt kontor strax under sin lägenhet. Han tryckte på hissknappen och tog hissen tre våningar upp. Han noterade hans trötta ögon i spegeln i hissen, sedan sänkte han blicken mot sin mage, han drog upp kavajen och tröjan och slog lite lätt på magen, det var ingen trevligare syn. Den gungade lite sådär som en chokladpudding. Lite lagom sådär. Han lyfte på dörrmattan som låg utanför dörren. Där låg en rostig nyckel som han plockade upp. När han tagit sig in slängde han nyckeln och jacka på sängen. Han gick till ett högt bord med en rund glasskål uppe på. "Tjena Gunnar". Det var hans guldfisk. Hans ända vän kan man säga. Han hade ju förstås en hel del vänner, men inga han umgicks med direkt bortsett från någon middag en gång om året. Nu var det av till kylskåpet. Samma gamla vanliga syn. Tomt. Då finns det bara en utväg. Pizzerian. Den lokala pizzerian låg någon kilometer bort. Han beställde en vesuivio, då slipper man fundera så länge, god och enkel. Den slank i med en starköl. Han lutade sig bakåt och knöt fingrarna om magen han gäspade och sneglade mot ett annat bord, där låg en dagens. Med tjocka svarta bokstäver stod det: MORD I AVESTA. INGEN MISSTÄNKT ÄN. Nu fick Peter en idé. Han gick ut i bilen och körde mot älven. Han visste att något kändes fel. När han kom fram tittade han vid strandkanten. Han gick längs med den. Han hittade inget speciellt utom en sak. En lapp, eller ett kort,det var svårt att tyda, men det stod EMANUEL ICA med en hastigt skriven text. Vad kunde de betyda? Den lappen sparade han om hopp att det inte bara var en lapp som låg och skräpade. Han fortsatte att gå längs vattnet. Där han såg att det låg en till lapp på marken. Där stod det RST 789. Det här måste betyda något. Det ät osannolikt att han hittar två lappar på samma strand skrivet med samma handstil. Nu tog han upp telefonen trycket på tvåan och lura. "Kontoret nu." Peter tog sig tillbaks till kontoret. Klockan närmade sig nio och han var trött. När han satt på kontoret klev en man in genom dörren. Wolff. Det var Peters egna lilla slav. Han hade långt blont hår med en fläta i bakhuvudet. Det var en annorlunda stil, men han gillade den. Wolff var muskulös och såg väldigt gammal ut för sina 23 år. "Hej Peter , hur står det till" "Vi har inte tid med skit snack! Det har varit ett mord på två sjuttonåringar, en pojke och en flicka. Men mamman tror inte att båda blivit mördade eftersom dom inte identifierat dotterns lik. Kan du hjälpa mig hitta en snubbe med namnet Emanuel? Han jobbar på ICA. "Jaja, antar väll det. E han svensk?" "Ingen aning, men gå hem och sov nu, klockan börjar bli mycket." "Okej, jag hör av mig imorgon om Emanuel." Det ringde i telefonen, Wolff svarade. Han la på luren. "Det var en anonym person som tipsade om en viss Marcus Borg," "Okej, då har vi två personer att fixa imorgon, hejdå Wolff." De nickade till varandra. Nu gjorde Peter detsamma som han gjorde flera gånger varje dag, han gick ut ur dörren och in i nästa. Tog hissen upp några våningar och så var han hemma. Han satte på tv:n och satte sig på sängkanten, han försökte knyta upp skorna som han hade fått på sig och samtidigt sneglade han upp på tv:n. Det var rambo på tv. Vilket jävla stolpskott tänkte han. Springa omkring i skogen med skitig ansikte och sitt röda pannband. Aja. Efter en stund somnade han.
Wolff vände sig i sängen. Där låg hans flickvän Emilia. En söt flicka runt 30 år. Hon fick en kyss på kinden och sen gick han upp ur sängen. Han luktade på gårdagens kläder. De luktade okej. Han drog på sig dem och rörde sig mot skrivbordet. Han ringde Peter, de skulle träffas om en halvtimme.
Klockan närmade sig 12 och den första misstänkte var lokaliserad i Centrum, Coop. Wolff och Peter tog bilen dit på fem minuter. När han kom dit frågade han efter butikschefen. De fick träffa honom efter fem minuter. De skakade hand och sa. "Hej, Nils Sundberg." "Peter, och det här är Wolff. Vi kommer från Avesta Detektiverna. Kan vi prata i enrum?" "Självklart! Häng med!" De gick igenom hela affären och kom fram till en dörr med kod. Han knappade in något fyrasiffrigt och dörren öppnades. Dom var nu bakom Coop. De kom in i ett mindre rum där det stod ett skrivbord. Förvånansvärt med tanke på Nils stil så öppnade han ett fönster och tände en cigg. Han frågade om någon annan ville ha och Peter tackade och tog emot. "Okej, vad handlar det här om, har jag gjort något fel?" "Nejdå, men vi söker en viss Emanuel som sägs jobba här." "Emanuel" Han sänkte blicken och sa med en sorgsen röst. "Stackars pojke, han försökte bara göra något gått för sin familj. Men han jobbar inte här längre, han försvann för tre dagar sen. Utomlands sägs det." "Va! Vart? Från vilken flygplats? Och vad var det han försökte göra för sin familj." "Eeh... Jag kan inte säga mer än så här, eller jag vet inget mer än så. Han sa aldrig vad han hade gjort men att det var kört för han." "Okej, tack för hjälpen, du har varit till stor hjälp." Peter slängde ut ciggen genom fönstret. Med ett enkelt "hejdå" gick dom iväg.
"Ett bra spår, vi måste hitta Emanuel. Men det fiksar vi senare, kom igen. Nu sticker vi till nästa." Och så blev det. De tog bilen till nästa ställe. Det var ett sjukhus med namnet Ussla. Ett konstigt namn. De frågade i receptionen efter Marcus Borg. Han var på tredje våningen. När de kom till rummet stod det en polis utanför dörren. Han var muskulös med ett brett kindben. Han sa med en mörk röst. "Och ni är?". Wolff skulle precis öppna jackfickan för att visa polis märket i jackan. Men Peter höjde handen mot Wolff och gestikulerade att han inte skulle visa polisbrickan. Istället sa Peter. "Bekanta". Polisen tvekade, men steg sedan åt sidan. När de kom in såg de en bredaxlad mörkhårig man. Han var kort och hade ett par glassögon på sig. Han satt på en stol och tittade ut genom ett fönster, varken Peter eller Wolff kunde se hans ansikte.. "Marcus?" "Vad vill ni snut jävlar! Jag har inte gjort något." Med en lugn röst sa Peter. "Vi är inga poliser," "Jag är inte dum i huvudet bara för att jag bor här, på detta jävla psykhemmet! Och nu när Frida är försvunnen kommer alla till mig och tjatar om att jag är ostabil och kan leva med minnes luckor. Man glömmer inte bort något sådant!" "Glömmer inte bort vad?" "Det jag gjorde för tre dagar sedan." "Och vad gjorde du för tre dagar sen?" "Satt i detta babianarslet!" "Okej, har du någon information som kan vara nödvändig för oss? Hennes mor bad mig att hitta henne om det så var det sista jag gjorde." "Den subban..." "Känner ni varandra?" "Mitt ex... hon fick hit mig. Jag hade lite alkohol problem förr och slog till henne en gång, eller det var nog mer än en gång." "Är du Fridas far?!" "Nej, hon var född när jag träffade Louise. Jag tycker inte om Frida efter allt hon har gjort mot mig, men att mörda har jag inte tänkt mig" "Var befann du dig för tre dagar sen?" "Det spelar inte dig någon roll. Jag har inget mer att säga och kräver er att gå." "Men.." "NU!" Peter och Wolff hoppade till lite av chock och backade ut ur rummet. Wolff sa med en darrig röst. "Jävla läskig snubbe alltså. Men behöver vi gå till någon annan person nu? Vi har två starka spår redan." "Jag vet inte helt säkert, men vi måste fan hitta juggen. Men jag måste utföra en sak först. Du får in uppgift att kolla alla flygbolag om alla flyg från 3 dagar tillbaks och framåt." De skiljdes åt och Peter körde av mot polisen. Han var tvungen att hitta denne Liza Anzén. Han visste inte vart han kunde finna henne, men med tanke på hans tidigare händelser hos polisen skulle han ligga lågt. När han kom fram var det ganska dött. Det såg dystert ut. Han klev in i framdörren och frågade efter Liza Anzén. Han fick ett svar också, hon hade ett eget kontor på övre våningen. Han tog sig dit och knackade men väntade inte på ett svar utan smög in efter att en av poliserna givit honom en nyfiken blick. Inne i kontoret satt en söt blond flicka som tagen ur en film, hon hade glasögon på sig och en vit blus. "Oj, hej... eeeh, man brukar knacka, men, men." "Förlåt mig, Peter" Han sträckte fram en hand. Hon tvekade en sekund, men sedan gjorde hon desamma. "Liza, vad kan jag hjälpa dig med?" "Jo, som jag har förstått det så är du en obducent. Och för tre dagar sedan hittades en död människa. En pojke, 17 år vid namnet Henrik Lornander. Jag kommer från Avesta detektiv byrå... och jag är så pass desperat att jag kommer och frågar dig..." "Haha, okej. Mycket information att ta in, allting på en gång liksom" Hon log ett sådant där varmt leende. "Men varför skulle jag hjälpa dig?" "Jag har ingen bättre förklaring än att jag svor att hitta flickan som inte funnits än, och om det är den minsta lilla chans att det möjligtvis finns en liten chans att jag hittar något spår hos liket så hoppades jag att du kunde hjälpa mig." "Jag kan inte visa dig liket, men jag kan dra en kopia på rapporten. Har du någon fax?" Han gav henne ett visitkort. "Tack så mycket" sa han och seden smög han sig ner till bilen, klockan började ju faktiskt bli ganska mycket, så han tog sig hemåt.
Nu var det fredag, fura dagar efter mordet. Klockan sex skulle Peter äta middag hos en bekant. En gammal polare, han heter Roffe, dom var som kemi tillsammans, samma humor och allt. Ganska fullbokad dag för en ensam man. Han såg till att ta sig en dusch. Han rakade sig även. Han tog lite av sin Hugo Boss parfym som luktade mild vanilj. Nu väntade han en stund, funderade. Han funderade över vem som var mördaren. Han hade ingen aning. Han gick ner till undervåningen i huset där det hängde en stor tavla på väggen. På den började han hänga upp bilder, han hade fått en del av Liza. Den visade sig bli en ganska fin organiserad tavla. I mitten högst upp hängde bilden på liket och på Frida. Därifrån var det streck dragna till bilder på Emanuel och pappan. Misstänkta är draget med röda sträck. Och från mördarna är de dragna sträck till mordplatsen och nära personer till dom. Men nu fanns det inte några fler bilder att hänga upp. Peter hade sex timmar på sig till middag. Under tiden skulle han prata med Emanuels mor och polisen. Moder bodde på Stränstavägen. Men det Wolff visste, eller trodde är att det inte kan ha varit ett självmord, och att flickan fortfarande kan ha varit vid liv. Det var något skumt med det där. Han kände det på sig bara. Nu satte han sig i bilen, tände en cigg och började backa bilen. Han tog sin högra hand på baksidan av sätet bredvid och vred på huvudet, när han var halvväggs ut hörde han en bil komma farande mot sin bil, han vände huvudet och tittade ut genom fönstret till vänster om honom. "Helvete."
Wolff satte plattan i mattan på den lilla 30 vägen. Han var på väg till sjukhuset. Utanför dörren stod en polis, Wolff visade sin detektiv bricka och han steg in. Där låg Peter, han hade blod i hela ansiktet, ögonbrynet hängde över ögat och han hade kirurgtejp över princip hela ansiktet. "Tjenare Peter". Inga tydliga ord kom ur hans mun, bara ett massa mummel. Han såg inte något vidare glad ut heller. Peter tog fram ett papper ur fickan, det som han hittat på stranden, RST 789. Wolff frågade honom, "Är det registreringsnumret?". Peter nickade på huvudet. Wolff satte sig ner och tänkte. Vem kan ha varit föraren, Emanuel, fadern? Varför ville någon stoppa eller mörda Peter? Nu var han tvungen att få veta allt om Emanuel, han gick ner på parkeringen och gick mot bilen. Under vindrutetorkaren hängde något, han antog att det var en p böter. I momenten han skulle svära upptäckte han att det inte var en p böter, det var ett foto. Hans ögon spärrades upp och han vände hastigt på fotot. Det stod med en krokig handstil, "Ta er ur medan ni kan". Ett hot.Wolff tittade sig omkring, han såg inget mer än civila trafikanter. Han satte dig i bilen och åkte mot Stränstavägen, nu var det fan nog, han skulle sätta stopp för detta. Han knackade på dörren och utan ett godkännande gick han in genom dörren. Hallen var indiskt inredd med mörkblåa och rosa i olika nyanser. En förbryllad kvinna klev in och började skrika. Även steg en man in i rummet och innan han hann säga något drog Wolff upp innerfickan och visade brickan, de lugnande ned sig något. Wolff blev inbjuden i vardagsrummet med sneda blickar mot honom. Stämningen var pinsam. Modern kom in med en kopp kaffe, väldigt väl bryggt. "Hej, jag heter Wolff och kommer från Avesta detektiv byrå. Förlåt att jag stör men jag har några frågor att ställa till er... ja, om det går bra förstås." "Självklart, jag e Kashmir och detta är mi fru Anita." "Okej, till och börja med skulle jag vilja fråga vart er son befinner sig?" "Vår...vår son?" "Ja, Emanuel."Modern gick ut tårögd i köket, Wolff förstod att han hade sagt något fel, men innan han hann öppna munnen började Kashmir prata. "Emanuel dog för fyra år sedan, i en bilolycka." Han plockade fram plånboken där han tog fram ett ihopvikt pappet, rubriken lydde, "Bil olycka i Avesta, två skadade och en omkommen." En tår föll från hans mörka ögon. "Vår enda son... dog i en bilolycka! Och här kommer du och frågar om honom! Ut ur mitt hus. Nu!" "Förlåt mig, beklagar sorgen." Han gick till dörren och vände på huvudet, Kashmir tittade tillbaks på honom och skakade på huvudet. Sedan sänkte han blicken.
Nu jävlar var Wolff sur. Mannen på ICA hade ljugit honom rakt upp i ansiktet. Emanuel jobbade inte ens på ICA. Vilket svin, det måste vara den där Nils på ICA. Nu djävlar. Men han kunde inte bara åka till ICA och ta honom, han var tvungen att ta hjälp av någon. Och oavsett om han gillade det eller inte, var han tvungen att jobba med polisen. Wolff parkerade utanför polisstationen och hans ansikte var välkänt där. Wolff hade nämligen också gått utbildning i inom polisen, men han tröttnade, därför började han som detektiv. Han fick en del sneda blickar men fortsatte, han knackade på ett kontor där namnskylten lydde Stangel. I första ögonblicket han steg in i rummet kände han hat. Den där jävla skitstöveln blev det högsta hönset efter att ha mobbat folk i minst 10 år på polisskolan. Han förtjänade inget mer än ett tuggummi. "Hej, minn namn är Wolff, mins..." "Haha! Det var det djävligaste! Wolff, dig har man inte sett på ett tag." Hans fula orange, svarta hår smekte han i en vågrörelse över huvudet. Han slickade sig runt läpparna och sade sedan med en nedlåtande röst. "Och du vill vad?" "Jag... behöver hjälp. Mordet härom veckan på pojken har hettat till sig, min kolega... blev rammad i morse av en bil och..." "Vänta, vänta, vänta nu. För det första är flickan redan död, och vem är din kollega om jag får fråga?" Än en gång slickade han sina läppar och Wolff kunde inte låta bli att titta på hans gigantiska håriga näsa, men med en lätt suck sade Wolff. "Peter." "Haha, jag visste det! Han skulle aldrig ha bollarna att ta sig hit på egen hand. Och angående hjälpen, knappast!" Han tog gram en knytnäve och gömde den bakom baksidan av sin handflatan. När han tog bort handflatan stack ett finger upp ur knytnäven. Hans knubbiga fula fingrar signalerade ett "fuck you". Wolff höll mannen och flinade, han vände sig om och gick. Tiden var knapp, han åkte till ICA och frågade efter butikschefen Nils. Han hade tydligen inte varit där på hela dagen men Wolff fick ändå gå in på hans kontur. Det såg ut likadant som det gjort förra gången. Väl städat, litet och ganska bekvämt. Wolff funderade, om jag skulle gömma något. Vad skulle jag göra med det då? Han funderade och började rota i papperskorgen. Han hittade inget märkvärdigt. Andra grejen var tavlor, han tittade bakom alla tavlor, men fan inget. Sedan gick han in på datorn. Han tittade på historiken. Det var en hemsida som stack ut, lagerlokal.se. Han tryckte på länken och kom in på en hemsida där man både kunde köpa och hyra lokaler. Det måste vara där han har Frida. Adressen lydde Grantsvägen 19. Han märkte även att lokalen var hyrd i en månad, imorgon var sista dagen. När han ändå var inne på datorn googlade han på Nils namn. Det kom upp en tre artiklar om honom. En där det stod om hur han tagit över ICA efter sin far för ett år sedan, men den andra nyheten var mindre trevlig. För fem år sedan blev Nils fru Elizabeth mördad. Det hade hänt en fredagskväll, och Nils hade blivit skjuten, och kunde inte hjälpa sin fru, hon blev knivhuggen till döds, medan han fick se på. Inga vittnen fanns på platsen. Wolff, fick en klump i halsen, bara tanken av att det skulle hända honom själv fällde en tår. Men nu var det bråttom. Och vadfan skulle han göra? Peter kunde inte hjälpa honom, polisen kunde inte hjälpa honom. Han visste inte hur länge Frida skulle överleva. Han hade bara en idé, en dum idé. Något han antagligen skulle få ångra. In på parkeringen, två trapper upp och tredje dörren till höger. Han stod utanför Frida Lianders fars rum, i sjukhuset. Han knackade på, och efter en stund klev han in. Den mörka blicken i faderns ansikte vände sig mot Wolff. "Hej. Emanuel." "Hah, är de du igen? Vad kan man stå till tjänst nurå lille du?" Wolff tittade på honom med en konstig blick. "Det är Frida, jag vet vart hon är, men jag kan inte bara gå dit helt ensam, jag behöver hjälp. Frida behöver hjälp." Marcus läppar skakade, han kunde inte hålla sitt pokerface längre. Det visade sig att han faktiskt gillade Frida. "Okej då, men hur ska vi komma härifrån?" "Jag har en idé" Ut i korridoren kommer en bår i fullfart, på den ligger Marcus som krampaktigt håller sig kvar. Wolff skriker ständigt "Ur vägen! Detta är akut!" Det verkade som att det funkade, de tog en hiss ner för lobyn, och därifrån sprang de till bilen. Marcus hade fortfarande sjukhus linne på sig men Wolff sneglade bara på baksätet och Marcus förstod att han kunde ta dom. De passade. Nu körde dom fort, dom visste vart som skulle men inte hur det skulle göra allt. Dem parkerade hundra meter bort från lokalen och när det gick ut ur bilen sa Wolff. "Marcus, jag litar på dig nu. Vi måste hålla ihop vad som än händer, okej?" "Ja men fyfan. Det e klart." Wolff tog ut två pistoler ur sidofacket, han gav en till Marcus, fast han helst inte ville. "Har du avfyrat en pistol någon gång?" "Jodå, det kan man väll säga." "Det är tillräckligt för att övertyga mig." De närmade sig lagerlokalen, en metall dörr fanns på framsidan. Med yttersta försiktighet öppnade Wolff dörren, han tittade snabbt åt höger, sedan vänster. Det var mörkt, och svårt att se någonting, men det var en lampa tänd i rummet. Den stod i mitten av rummet. Alla fönster var igen blockerade och det var svårt att se vem det var som stod och andades tungt, och snabbt vid skenet från lampan. "Vem där!" Skrek Wolff. Det var någon som satt ner. Och ett skrik hördes, ett kvinnoskrik. Det var Frida! Av ren glädje började Marcus springa mot henne. "NEJ MARCUS, STANNA!" Inga order lyddes. Marcus fortsatte att springa in mot mörkret, mot skenet. Och plötsligt tändes lampor i taket, han tvärstoppande. Det var svårt att uppskatta hur stort det var i mörkret. Men nu syntes det. Det var stort och tomt men fyra betongpelare som höll uppe byggnaden, och ja, det var Frida som satt där i mitten. Hon grät och skrek, men munkaveln runt hennes mun satt hårt. En man steg fram bakom ena pelaren. Det var Nils. Han hade en pistol med sig. Nu var Marcus och Nils mittemot varandra, ungefär tio var från Frida. Marcus öppnade munnen och med en dramatisk röst och tårar i ögonen sa Marcus. "Nils? Ditt jävla svin!" Marcus höjde pistolen. "Vad fan håller du på med!" "Ja Marcus, vadfan håller jag på med! Jo du, det ska jag berätta för dig! Den kvällen, då min fru dog! SÅ VAR DU DÄR! Jag såg dig Marcus! JAG SÅG DIG! Du bara tittade på hur mördaren dödade min fru! Du gjorde inget! Din jävla fitta!" Spottet flög ut ur munnen på Nils hur han skrek. Båda männen grät och Wolff sa. "Nils! Släpp vapnet, nu!" Ett skott avfyrades. Inte från Marcus, Wolff eller Nils, det var någon annan. Ännu en man klev fram bakom en stolpe, Stangel. Wolff tittade ner på sin mage, och blodet forsade. Han skrek av smärta och lade sig ner. Ännu ett skott avfyrades, denna gången av ännu en ny man, det var Peter, han hade smugit in bakvägen och skjutit Stangel i ryggen. Även han föll ihop. Marcus som redan slängt iväg sin pistol i språnget tidigare mot Frida, tog upp händerna och sa. "Ta mig istället. Låt henne gå!" "Så lätt är det inte! Nu är det din tur! Du ska få veta hur det känns!" Nils, sprang fram och tog tag i Frida och backade mot ena utgången. Peter sprang fram till Wolff och höll för såret. Han tog upp en telefon och ringde ambulansen också. När Peter vände sig om var Nils och Marcus redan på väg ut i skogen. "Du klarar dig! Stanna här!" Peter sprang efter de andra nu, men det var en bra bit emellan. Jävla skit cigarretter, konditionen var förjävlig! Nils sprang en bit bort från civilisation. Sedan vände han sig om mot Marcus. Nils plockade upp en kniv ur fickan och höjde den. Marcus tog upp händerna mot honom och skrek! "NEJ!" "Jo Marcus! Vet du varför! Vet du! Jag gör det för att varje kväll jag går och lägger mig! Varje morgon jag går upp, tänker jag på Elizabeth, och DIG! Alla jävla psykologer säger att det går över, att jag måste gå vidare! MEN DET GÅR INTE! Payback time din jävla fitta!" Allting hände i slowmotion, alla skrek. Marcus slängdes sig mot Nils, Nils svingade kniven mot Fridas strupe. Frida skrek, men allt som hända, var att en kula gick av. Tiden stannade. Ögonblicket då kulan träffade Nils skallben stannade tiden. Det var över. Peter hade smugit fram och avlossat skottet, han flinade lite lätt åt sig själv. Vilken ironi. Han skör en man i skallen från femtonmeters avstånd i skallen utan någon vinkel alls. Det är inte säkert att James Bond klarar det. Frida föll i Marcus famn. Dom grät och Marcus använde kniven för att lossa på repen. "Pappa!" Dom kramades, dom kramades länge. Och efter ett tag hördes sirener. Peter sprang tillbaks till Wolff. Ambulansen tog hans om honom och Peter log åt Wolff. "Jävla galning Wolff, vadfan tänkte du på?" Han skakade på huvudet och sedan bars han in i ambulansbilen. Men nu var det bara en fråga kvar, Stangel? Peter klev fram till honom, och när han försökte nå sin pistol sprakade Peter undan den. "Varför!" Stangel fick ett slag i magen, "Varför!" "Dra åt helvete!" Peter spottade honom i ansiktet och gick därifrån. Han gick hem. Det var över.
Två dagar senare lydde rubrikerna: Skottlossningar och mord, Avesta detektiv byrå löste fallet. Wolff och Peter satt på Lianders käk. Där Frida jobbade. Hon hade en del blåmärken och sår i ansiktet, men hon såg betydligt mycket gladare ut. "Och vad skulle herrarna vilja önska sig då, huset bjuder?" Peter klappade till Wolff lite lätt på magen där skottet träffat och Wolff stönade till. "Vad som helst, bara inte för starkt. Vet inte vad den här filuren klarar riktigt." Wolff garvade. Allting var normalt igen.
Is prinsessan: Camilla läckberg.
Isprinsessan värkar vara en bra bok, jag har hört talas om den och förväntar mig mycket kluriga grejor.
50 sidor: Efter 50 sidor har jag inte kommit någonstans alls. Huvud personen Erica är en författare som bor ensam i Tanumshede. Hon har en syster vars man är en skitstövel, och deras föräldrar är döda sen någon månad tillbaks. Ericas granne hittar ett lik Erica var i närheten när liket hittades och grannen ropade på Erica att hon skulle komma, så hon fick se liket... Efter der har hon börjat skriva en själv biografi om Alexandra Wikjner (liket). Erica och Alexandra var bästa kompisar som små men splittrades sedan, därför har hon tagit på sig uppdraget att skriva en bok om "Alex". Därför
50-100 sidor: Har inte kommit så jätte ont men nu har man fått veta att det är ett mord och inte ett självmord. Eftersom man inte nisste de efter 40 sidor käns det som ett trick för att håla fast läsaren. Man fattar ju att det är ett mord eftersom det inte skulle vara en deckare annars. Men Alex var en väldigt hemlighetsfull människa har man fått höra av de som intervjuats av Erica. Det är nog den enda anledningen att jag fortfarande läser den, man kan inte säga att det har hänt jätte mycket.
100-150:
Nu börjar det hända med och mer, en mistänkt mördare blir mördad, hängd i sitt vardagsrum, han var också en av Alex älskare.
Erica, huvudpersonen gör också en stor upptäckt. Hennes ex, var en av Alex (den mördade )tre älskarna.
Erica har också ett sexuellt förhållande med en polis som håller i utredningen om Alex... alltså dom knullar varandra... lol
Det finns också ett litet sidospår som handlar om Nelly Lorentz (stans rikaste kvinna) och Alex lillasyster, "den fula ankungen". I Nellys testamente står det att lillasystern kommer äga Nellys förmögenhet, varför vet man inte. Men Nelly har också två söner, en försvunnen och en som tror sig sig kommer att få moderns förmögenhet.
Jag börjar tro att mördaren är någon av Nellys söner, eller möjligtvis polischefen, han är så konstig, och han är väldigt kåt på alla, han skulle aldrig få Alex, och att han mördade en av Alex älskare av avundsjuka.
150-200:
Nu händer det mycket. Det grävs djupare i allting, nya saker upptäcks om Nellys försvunna son. Så som att han kanske inte är försvunnen. Den mördade älskaren till Alex har en mor. Hon är dyster och börjar dricka. Fler och fler pusselbitar har lagts på plats, men det är fortfarande omöjligt att veta vem som dödade Alex.
Som liten var jag alltid mammas pojke, hon kallade mig till Ferdinad. Jag var mobbad från 1:an och uppåt. Jag hade aldrig några riktiga kompisar, kanske den där handikappade ungen i fyran.
Jag var väldigt duktig i skolan, raka Mvg, bortsett från hemkunksap och biologi. De ämnena har jag aldrig förstått mig på. Växter... mat? Men, men. Jag klarade mig.
Jag trodde alltid att det var pappan som sa stop. Även om det inte stämde, så trodde jag det. Men i min familj var det så. När jag var åtta år, förlorade jag båda mina föräldrar.
Pappa hade varit på puben med sina fylle polare. Han kom hem runt åtta. Han var helt borta. Stupfull.
Han gick fram till mig, och som vanligt berättade han om när han var sjutton år, och han gjorde mål på Tomas Ravelli. Han började så glad, sedan blev han lite sur när jag inte lyssnade. Efter att mamma kom in så började det, då var det slut på det roliga. Den här gången var han ovanligt arg. Han tog en vas och kastade den i mammas huvud. När hon låg ner på golvet tittade hon på mig och sa. Blunda och räkna till hundra. Sen kommer allting lösa sig. När jag öppnade ögonen log mamma på marken, alldeles blodig. Jag tittade på pappa, han sänkte blicken och sa. Hejdå, bara så där. Inget mer? Vilken jävel!. Han vände sig om, gick ut ur huset, han kom aldrig tillbaks.
Efter det här bröt min mamma tre ben, näsan, nyckelbenet och en axel ur led. Hon låg på sjukhus i två veckor. Efter sjukhuset var hon på dårhus i flera veckor, jag vet inte hur många. Men jag tappade räkningen i alla fall. De sa på bårhuset att hon var ”o-stabil”.
Efter att mamma kom ut var hon aldrig desamma igen. Jag visste att hon var god på insidan, men jag kunde inte låra bli att hata henne. Man kanske undrar varför? För att, varför skulle jag vara den där mobbade killen i skolan med en psyk mamma? Varför kunde jag aldrig säga, min mamma bullar är dom godaste? Där kom min morfar in i bilden. Han bodde hos mig och mamma. Han lagade mat, lärde mig att tälja och fixade allting hemma. Men han var en gammal man, när jag var sexton år, gick min morfar bort i lungcancer. Då var det jag mot världen. Livet var piss. Jag började röka, klottra. Men jag förstod efter en stund att det att det inte var någon vidare bra ide. Jag gick om 9:an och kämpade vidare, . Till slut så klarade jag mig på g. Jag gick på polishögskolan i Stockholm där jag lärde mig allt inom polisen. Jag var duktig, någonting jag inte hade varit på länge. Faktiskt den duktigaste på länge de hade haft. Men, det hände en sak... som förstörde mitt liv. Det var en teori lektion om vad man ska göra som gisslan. Det var den här killen, han hette Wilhelm. Han var ganska mobbad. Han bar glasögon, var vegitarian, töntiga kläder o.s.v. Så under lektionen var det en lärare, Johan Stangel, den jävla idioten. Idioten sa massor med onödiga kommentar till Wilhelm. Bög, fjolla och massor med annat. Till slut räckte det. Jag ställde mig upp och sa.
- Nu räcker det! Läraren stirrade på mig med ilskna ögon. Han sa.
- Vad ska du göra åt det? Gå till din psyk mamma eller?
Då hände det.. de jag aldrig skulle ha gjort. Jag funderade ett ögonblick, det var helt tyst i klassen. Jag slängde mig över läraren, jag slog honom för allt jag orkade. Ingen gjorde någonting tills Wilhelm slängde sig in i mig. Han gjorde det för goda skäl antar jag. Läraren tittade på mig sen och sa.
- Det här är inte över än!
Och det blev som han sa. Rektoren sa till mig två dagar senare att jag var relegerad och att min karriär som polis var över. Jag hade "aggressionsproblem" och blev avstängd. Därför var det bara att gå vidare. Där kom min roll som privat detektiv in. Det har jag varit i 30 år. Jag har haft en lärling i 20 år, Felix Wolff. Vi löser inga större fall. Men det går bra.
Jag håller mig nykter så länge jag inte har någon anledning att supa mig full. Röka är princip det som håller mig vid liv emellanåt. Jag bor i en tvåa strax utanför Avesta i ett midre samhälle kallat (namn), jag har en toa och ett sovrum. I sovrummet har jag en TV, garderob, ett spritskåp och en liten kyl som är tom för det bästa. Och inne på toaletten har jag dusch, toa och handfat. Jag klarar mig på det. Och om jag ska tvätta några kläder händer det nere i tvättstugan varje måndag och torsdag. Och jag får självklart inte glömma det viktigaste av allt, Sven. Det är min guldfisk, han är guldfärgad, ensam och dum i huvudet. Jag har försökt med alla sorts olika djur, men dom väsnas så jävla mycket, därför är Sven den rätta för mig. Jag köpte han efter att min förre detta fru skilde sig med mig. Hon hette Ann, perfekt. Men hade alldeles för höga krav. När hon skillde sig tog hon med sig min 13 åriga son David. Den enda meningen med mitt liv.
Mkt bra, Tom! Bra idé att skriva i jag-form faktiskt./Micke Jag tycker din var jätte bra och du skriver på ett sätt som får det bli intressant att läsa/elsa
Din historia var jätte bra. Jag tycker att du beskriver en person på ett bra sätt!!! /KArola
Utkast och gaaalna ideer:
Det kommer handla om denne patriotiska detektiv (vars namn jag inte kommit på) och hans medhjälpare Felix Wolff. De ska ta sig an ett dödsfall som polisen hade lagt ner. Men modern till de två döda ville gå längre, där kommer detektiverna in i bilden. Ett lik har identifieras, men det andra är spårlöst försvunnet- nån snobbig blondin från Djursholm. Det ska ta lång tid och dom ska förhöra många. Och man ska ju komma fram till att det var ett mord och de ska jaga skurken. Polisen ska inte göra något åt det, kanske försöka stoppa dom. Samtidigt ska någonting hända med han son. Allting ska antagligen sluta lyckligt.
Lite huvud figurer och sådär:
En utländsk kille, latino, "jugge" eller turkisk ska Deckaren vara tvungen att ta hjälp av, trots hans racistiska syn på utländska.
Det ska finnas en kille som är riktigt skum, och misstänkt för mordet. Han ska va en tjock blekfis men orange hår och skumma glasögon.
Gaalna och icke galna ideer:
Kanske någon/något från polisen händer, Wilhelm, läraren eller något sådant. De kanske jobbar emot honom om de är på skurkens sida.
Han ska besöka sin mamma nån gång i veckan.
Han har en lite garderob i sovrummet där han bara har svarta kostymer, med passande byxor. Tre uppsättningar.
Han ska ha ett kontor på en båttenvåning
Min deckare.
Klockan var två på på den tråkiga molniga höstdagen. Den rostiga bilen åkte över Ropsevägen bort mot Avestakyrkan. Peter skulle på sin son Davids uppträdande. David var en passionerad sångare och ställde upp i skolans kör, de skulle uppträda i kyrkan.
Han sneglade på den silvriga Rolex. Han kom fram till att han var en kvart sen. Ett fan slank ur munnen. Han körde in på skolparkeringen och parkerade bilen. Han sprang in i kyrkan. Efter att diskret öppnat den knarriga dörren smög han in och satte sig längst bak. Kvinnan bredvid Peter tittade snett på honom, han stirrade tillbaks. Med ett dovt irriterat; "Vad är det med dig?". Så reste sig kvinnan och satt sig några stolar bort.
Kören hade sjungit i tjugo minuter och han var inte säker på när Davis skulle sjunga, men efter en stund så kom David in på altaret, han var sist ut. Peter ställde sig upp och applåderade. Ljudet från hans handflator ekade i kyrkan som om han vore där ensam. Efter en stund förstod han att han var den enda som stod upp och applåderade. Han satte sig ner och viskade lågt, "Fan vad alla var sura idag då". David skämdes, han kunde inte göra något utan att hans pappa skämde ut honom. Alldeles skakig i rösten och röd i ansiktet. Började han sjunga, det lät bra, han sjöng halleluja. Det var hans favorit sång. När han sjungit klart ställde sig alla upp och applåderade, "jaså nu passade det bra".
Snart var showen över. Alla reste sig upp och rörde sig utåt. En kvinna närmade sig Peter, det var inge vidare, Ann.
"Vad är det för jävla fel på dig!"
"Ja vet, förlåt ja..."
"Alltid samma jävla ursäkt, och du ska fan veta att man inte applåderar innan och efter varje psalm i kyrkan." Hon gick till David som bara gav en nedlåtande blick.
Peter klev in i det rök stinkande deprimerade rummet. Den enda lampan i rummet glappade. Han hängde av sig jackan och gick ner för de tre trappstegen. Han gick ett varv runt skrivbordet och satt sig i den svarta läder stolen. Han öppnade en låda och tog fram ett packet med cigg. Han väntade, han rökte en, han väntade längre, han rökte en till. Snart var paketet slut, han ångrade de där två sista. Han hade överlevt utan dem. Rökningen hade inte gjort något bättre för Peter. Han såg gammal ut, gula tänder och en hemsk andedräkt. Efter en stund knackade det på dörren, han protesterade inte, en svartklädd kvinna steg in i hallen, eller rummet. Hon såg inte något vidare glad ut. Hennes svarta rock hade en stor ylleluva. När hon tog av den såg han hur hennes mascara rann ner för kinderna. Hon snyftade till, tog ett djupt andetag och sedan sa hon. "Hej, jag heter Louise Liander".
"Hej Louise Liander, du ser inte ut att må något vidare, vill du ha en kopp kaffe?".
"Ja tack". Hon snyftade igen och slog sig ner på en stol. Peter reste sig och öppnade ett skåp, där stod det en färgglad kaffekokare, den passade inte alls in i miljön och det var väll antagligen därför den stod där den stod. Hon fick sin kopp kaffe, efter sina år så tycker Peter det känns som om alla man pratar med säger mer med en kopp kaffe i handen eller en cigg i munnen. Han höjde även en vodka flaska åt Louise, hon skakade på huvudet. Det var ändå ganska tur, då kunde han ge bort den till någon i julklapp, trots allt så gillade han inte sprit, absolut inte vodka.
"Dåså Louise, vad kan jag hjälpa dig med?"
"Jo, jag är i stor sorg, min dotter har blivit mördad. Men dom har inte funnit henne än, de säger att hon antagligen blev full och föll i vattnet, men jag tror dem inte"
"Okej, jag har många frågor, och om du inte är ärlig så kan du gå nu." Han fick inget svar. Så han började.
"Du kan till och börja med att berätta om din dotter, viktig information som kan användas. "
"Okej. Min dotter heter Frida, hon är 17 och jobbar inom familjeföretaget, vi sköter en restaurang, hon hoppade av skolan efter högstadiet. Hon har en pojkvän som heter Henrik, en mycket trevlig kille måste jag säga. Han pluggade till advokat men älskade att sjunga och spela gitarr också, varje söndag brukade de fiska i älven också. "Hon suckade, tog en klunk kaffe och sedan fortsatte. "Frida är gymnast men brinner för något helt annat, som skiljer sig från andra tjejer i hennes ålder. Hon älskar att fiska, men det är det inte så många som vet. Frida är orange hårig och lång med ett perfekt midjemått och en fin hy... och hennes ögon är klarblåa. Det var det viktiga"
"Okej, jag har lite frågor, vart och när hände det?".
"Det hände för tre dagar sen, mellan 6 och 9 tiden, vid vattenverket, du vet vid dala älven, de som brast för något år sen."
"Mm, din dotter kan väll inte ha varit ensam och när senast hörde hon av sig"
"Nej, hon var inte där ensam, hon var där med sin pojkvän Henrik. Och jag är inte helt säker när jag ringde henne, men jag måste ringt henne när jag kom hem, jag tog ju fem bussen, jag måste ha varit hemma tjugo i sex, och då ringt henne.
"Tack så mycket för informationen, jag lovar dig att hitta din dotter, men en sista fråga, vem var det som undersökte pojkens lik, har du något namn?"
"Ja, Lisa Anzén tror jag, hon jobbade på polisen tror jag, men jag måste gå nu!" Hon sörplade i sig det sista kaffet och sträckte handen över bordet för att skaka hand med Peter. Han kunde inte låta bli att rynka pannan efter att ha sett ner hennes tröjarm gled upp, hon hade ärr över hela armen och ett hemskt brännsår. Men han sa inget. Nu reste sig hon upp och vände sig mot dörren och gick.
Fan vad hungrig jag e tänkte han, jag ska nog gå hem och käka lite. Peter reste sig upp och gick ut på gatan och sedan in i dörren bredvid den han kom ut ur. Hans hade ju faktiskt sitt kontor strax under sin lägenhet. Han tryckte på hissknappen och tog hissen tre våningar upp. Han noterade hans trötta ögon i spegeln i hissen, sedan sänkte han blicken mot sin mage, han drog upp kavajen och tröjan och slog lite lätt på magen, det var ingen trevligare syn. Den gungade lite sådär som en chokladpudding. Lite lagom sådär. Han lyfte på dörrmattan som låg utanför dörren. Där låg en rostig nyckel som han plockade upp. När han tagit sig in slängde han nyckeln och jacka på sängen. Han gick till ett högt bord med en rund glasskål uppe på. "Tjena Gunnar". Det var hans guldfisk. Hans ända vän kan man säga. Han hade ju förstås en hel del vänner, men inga han umgicks med direkt bortsett från någon middag en gång om året. Nu var det av till kylskåpet. Samma gamla vanliga syn. Tomt. Då finns det bara en utväg. Pizzerian.
Den lokala pizzerian låg någon kilometer bort. Han beställde en vesuivio, då slipper man fundera så länge, god och enkel. Den slank i med en starköl. Han lutade sig bakåt och knöt fingrarna om magen han gäspade och sneglade mot ett annat bord, där låg en dagens. Med tjocka svarta bokstäver stod det: MORD I AVESTA. INGEN MISSTÄNKT ÄN. Nu fick Peter en idé. Han gick ut i bilen och körde mot älven. Han visste att något kändes fel.
När han kom fram tittade han vid strandkanten. Han gick längs med den. Han hittade inget speciellt utom en sak. En lapp, eller ett kort,det var svårt att tyda, men det stod EMANUEL ICA med en hastigt skriven text. Vad kunde de betyda? Den lappen sparade han om hopp att det inte bara var en lapp som låg och skräpade. Han fortsatte att gå längs vattnet. Där han såg att det låg en till lapp på marken. Där stod det RST 789. Det här måste betyda något. Det ät osannolikt att han hittar två lappar på samma strand skrivet med samma handstil. Nu tog han upp telefonen trycket på tvåan och lura.
"Kontoret nu."
Peter tog sig tillbaks till kontoret. Klockan närmade sig nio och han var trött. När han satt på kontoret klev en man in genom dörren. Wolff. Det var Peters egna lilla slav. Han hade långt blont hår med en fläta i bakhuvudet. Det var en annorlunda stil, men han gillade den. Wolff var muskulös och såg väldigt gammal ut för sina 23 år. "Hej Peter , hur står det till"
"Vi har inte tid med skit snack! Det har varit ett mord på två sjuttonåringar, en pojke och en flicka. Men mamman tror inte att båda blivit mördade eftersom dom inte identifierat dotterns lik. Kan du hjälpa mig hitta en snubbe med namnet Emanuel? Han jobbar på ICA.
"Jaja, antar väll det. E han svensk?"
"Ingen aning, men gå hem och sov nu, klockan börjar bli mycket."
"Okej, jag hör av mig imorgon om Emanuel." Det ringde i telefonen, Wolff svarade. Han la på luren.
"Det var en anonym person som tipsade om en viss Marcus Borg,"
"Okej, då har vi två personer att fixa imorgon, hejdå Wolff." De nickade till varandra. Nu gjorde Peter detsamma som han gjorde flera gånger varje dag, han gick ut ur dörren och in i nästa. Tog hissen upp några våningar och så var han hemma. Han satte på tv:n och satte sig på sängkanten, han försökte knyta upp skorna som han hade fått på sig och samtidigt sneglade han upp på tv:n. Det var rambo på tv. Vilket jävla stolpskott tänkte han. Springa omkring i skogen med skitig ansikte och sitt röda pannband. Aja. Efter en stund somnade han.
Wolff vände sig i sängen. Där låg hans flickvän Emilia. En söt flicka runt 30 år. Hon fick en kyss på kinden och sen gick han upp ur sängen. Han luktade på gårdagens kläder. De luktade okej. Han drog på sig dem och rörde sig mot skrivbordet. Han ringde Peter, de skulle träffas om en halvtimme.
Klockan närmade sig 12 och den första misstänkte var lokaliserad i Centrum, Coop. Wolff och Peter tog bilen dit på fem minuter. När han kom dit frågade han efter butikschefen. De fick träffa honom efter fem minuter. De skakade hand och sa.
"Hej, Nils Sundberg."
"Peter, och det här är Wolff. Vi kommer från Avesta Detektiverna. Kan vi prata i enrum?"
"Självklart! Häng med!" De gick igenom hela affären och kom fram till en dörr med kod. Han knappade in något fyrasiffrigt och dörren öppnades. Dom var nu bakom Coop. De kom in i ett mindre rum där det stod ett skrivbord. Förvånansvärt med tanke på Nils stil så öppnade han ett fönster och tände en cigg. Han frågade om någon annan ville ha och Peter tackade och tog emot.
"Okej, vad handlar det här om, har jag gjort något fel?"
"Nejdå, men vi söker en viss Emanuel som sägs jobba här."
"Emanuel" Han sänkte blicken och sa med en sorgsen röst. "Stackars pojke, han försökte bara göra något gått för sin familj. Men han jobbar inte här längre, han försvann för tre dagar sen. Utomlands sägs det."
"Va! Vart? Från vilken flygplats? Och vad var det han försökte göra för sin familj."
"Eeh... Jag kan inte säga mer än så här, eller jag vet inget mer än så. Han sa aldrig vad han hade gjort men att det var kört för han."
"Okej, tack för hjälpen, du har varit till stor hjälp." Peter slängde ut ciggen genom fönstret. Med ett enkelt "hejdå" gick dom iväg.
"Ett bra spår, vi måste hitta Emanuel. Men det fiksar vi senare, kom igen. Nu sticker vi till nästa." Och så blev det. De tog bilen till nästa ställe. Det var ett sjukhus med namnet Ussla. Ett konstigt namn. De frågade i receptionen efter Marcus Borg. Han var på tredje våningen. När de kom till rummet stod det en polis utanför dörren. Han var muskulös med ett brett kindben. Han sa med en mörk röst. "Och ni är?".
Wolff skulle precis öppna jackfickan för att visa polis märket i jackan. Men Peter höjde handen mot Wolff och gestikulerade att han inte skulle visa polisbrickan. Istället sa Peter. "Bekanta". Polisen tvekade, men steg sedan åt sidan. När de kom in såg de en bredaxlad mörkhårig man. Han var kort och hade ett par glassögon på sig. Han satt på en stol och tittade ut genom ett fönster, varken Peter eller Wolff kunde se hans ansikte..
"Marcus?"
"Vad vill ni snut jävlar! Jag har inte gjort något." Med en lugn röst sa Peter. "Vi är inga poliser,"
"Jag är inte dum i huvudet bara för att jag bor här, på detta jävla psykhemmet! Och nu när Frida är försvunnen kommer alla till mig och tjatar om att jag är ostabil och kan leva med minnes luckor. Man glömmer inte bort något sådant!"
"Glömmer inte bort vad?"
"Det jag gjorde för tre dagar sedan."
"Och vad gjorde du för tre dagar sen?"
"Satt i detta babianarslet!"
"Okej, har du någon information som kan vara nödvändig för oss? Hennes mor bad mig att hitta henne om det så var det sista jag gjorde."
"Den subban..."
"Känner ni varandra?"
"Mitt ex... hon fick hit mig. Jag hade lite alkohol problem förr och slog till henne en gång, eller det var nog mer än en gång."
"Är du Fridas far?!"
"Nej, hon var född när jag träffade Louise. Jag tycker inte om Frida efter allt hon har gjort mot mig, men att mörda har jag inte tänkt mig"
"Var befann du dig för tre dagar sen?"
"Det spelar inte dig någon roll. Jag har inget mer att säga och kräver er att gå."
"Men.."
"NU!" Peter och Wolff hoppade till lite av chock och backade ut ur rummet. Wolff sa med en darrig röst.
"Jävla läskig snubbe alltså. Men behöver vi gå till någon annan person nu? Vi har två starka spår redan."
"Jag vet inte helt säkert, men vi måste fan hitta juggen. Men jag måste utföra en sak först. Du får in uppgift att kolla alla flygbolag om alla flyg från 3 dagar tillbaks och framåt." De skiljdes åt och Peter körde av mot polisen. Han var tvungen att hitta denne Liza Anzén. Han visste inte vart han kunde finna henne, men med tanke på hans tidigare händelser hos polisen skulle han ligga lågt. När han kom fram var det ganska dött. Det såg dystert ut. Han klev in i framdörren och frågade efter Liza Anzén. Han fick ett svar också, hon hade ett eget kontor på övre våningen. Han tog sig dit och knackade men väntade inte på ett svar utan smög in efter att en av poliserna givit honom en nyfiken blick. Inne i kontoret satt en söt blond flicka som tagen ur en film, hon hade glasögon på sig och en vit blus.
"Oj, hej... eeeh, man brukar knacka, men, men."
"Förlåt mig, Peter" Han sträckte fram en hand. Hon tvekade en sekund, men sedan gjorde hon desamma.
"Liza, vad kan jag hjälpa dig med?"
"Jo, som jag har förstått det så är du en obducent. Och för tre dagar sedan hittades en död människa. En pojke, 17 år vid namnet Henrik Lornander. Jag kommer från Avesta detektiv byrå... och jag är så pass desperat att jag kommer och frågar dig..."
"Haha, okej. Mycket information att ta in, allting på en gång liksom" Hon log ett sådant där varmt leende. "Men varför skulle jag hjälpa dig?"
"Jag har ingen bättre förklaring än att jag svor att hitta flickan som inte funnits än, och om det är den minsta lilla chans att det möjligtvis finns en liten chans att jag hittar något spår hos liket så hoppades jag att du kunde hjälpa mig."
"Jag kan inte visa dig liket, men jag kan dra en kopia på rapporten. Har du någon fax?" Han gav henne ett visitkort. "Tack så mycket" sa han och seden smög han sig ner till bilen, klockan började ju faktiskt bli ganska mycket, så han tog sig hemåt.
Nu var det fredag, fura dagar efter mordet. Klockan sex skulle Peter äta middag hos en bekant. En gammal polare, han heter Roffe, dom var som kemi tillsammans, samma humor och allt. Ganska fullbokad dag för en ensam man. Han såg till att ta sig en dusch. Han rakade sig även. Han tog lite av sin Hugo Boss parfym som luktade mild vanilj. Nu väntade han en stund, funderade. Han funderade över vem som var mördaren. Han hade ingen aning. Han gick ner till undervåningen i huset där det hängde en stor tavla på väggen. På den började han hänga upp bilder, han hade fått en del av Liza. Den visade sig bli en ganska fin organiserad tavla. I mitten högst upp hängde bilden på liket och på Frida. Därifrån var det streck dragna till bilder på Emanuel och pappan. Misstänkta är draget med röda sträck. Och från mördarna är de dragna sträck till mordplatsen och nära personer till dom. Men nu fanns det inte några fler bilder att hänga upp. Peter hade sex timmar på sig till middag. Under tiden skulle han prata med Emanuels mor och polisen. Moder bodde på Stränstavägen. Men det Wolff visste, eller trodde är att det inte kan ha varit ett självmord, och att flickan fortfarande kan ha varit vid liv. Det var något skumt med det där. Han kände det på sig bara.
Nu satte han sig i bilen, tände en cigg och började backa bilen. Han tog sin högra hand på baksidan av sätet bredvid och vred på huvudet, när han var halvväggs ut hörde han en bil komma farande mot sin bil, han vände huvudet och tittade ut genom fönstret till vänster om honom. "Helvete."
Wolff satte plattan i mattan på den lilla 30 vägen. Han var på väg till sjukhuset. Utanför dörren stod en polis, Wolff visade sin detektiv bricka och han steg in. Där låg Peter, han hade blod i hela ansiktet, ögonbrynet hängde över ögat och han hade kirurgtejp över princip hela ansiktet. "Tjenare Peter". Inga tydliga ord kom ur hans mun, bara ett massa mummel. Han såg inte något vidare glad ut heller. Peter tog fram ett papper ur fickan, det som han hittat på stranden, RST 789. Wolff frågade honom, "Är det registreringsnumret?". Peter nickade på huvudet.
Wolff satte sig ner och tänkte. Vem kan ha varit föraren, Emanuel, fadern? Varför ville någon stoppa eller mörda Peter? Nu var han tvungen att få veta allt om Emanuel, han gick ner på parkeringen och gick mot bilen. Under vindrutetorkaren hängde något, han antog att det var en p böter. I momenten han skulle svära upptäckte han att det inte var en p böter, det var ett foto. Hans ögon spärrades upp och han vände hastigt på fotot. Det stod med en krokig handstil, "Ta er ur medan ni kan".
Ett hot.Wolff tittade sig omkring, han såg inget mer än civila trafikanter. Han satte dig i bilen och åkte mot Stränstavägen, nu var det fan nog, han skulle sätta stopp för detta.
Han knackade på dörren och utan ett godkännande gick han in genom dörren. Hallen var indiskt inredd med mörkblåa och rosa i olika nyanser. En förbryllad kvinna klev in och började skrika. Även steg en man in i rummet och innan han hann säga något drog Wolff upp innerfickan och visade brickan, de lugnande ned sig något. Wolff blev inbjuden i vardagsrummet med sneda blickar mot honom. Stämningen var pinsam. Modern kom in med en kopp kaffe, väldigt väl bryggt.
"Hej, jag heter Wolff och kommer från Avesta detektiv byrå. Förlåt att jag stör men jag har några frågor att ställa till er... ja, om det går bra förstås."
"Självklart, jag e Kashmir och detta är mi fru Anita."
"Okej, till och börja med skulle jag vilja fråga vart er son befinner sig?"
"Vår...vår son?"
"Ja, Emanuel."Modern gick ut tårögd i köket, Wolff förstod att han hade sagt något fel, men innan han hann öppna munnen började Kashmir prata.
"Emanuel dog för fyra år sedan, i en bilolycka." Han plockade fram plånboken där han tog fram ett ihopvikt pappet, rubriken lydde, "Bil olycka i Avesta, två skadade och en omkommen." En tår föll från hans mörka ögon.
"Vår enda son... dog i en bilolycka! Och här kommer du och frågar om honom! Ut ur mitt hus. Nu!"
"Förlåt mig, beklagar sorgen." Han gick till dörren och vände på huvudet, Kashmir tittade tillbaks på honom och skakade på huvudet. Sedan sänkte han blicken.
Nu jävlar var Wolff sur. Mannen på ICA hade ljugit honom rakt upp i ansiktet. Emanuel jobbade inte ens på ICA. Vilket svin, det måste vara den där Nils på ICA. Nu djävlar. Men han kunde inte bara åka till ICA och ta honom, han var tvungen att ta hjälp av någon. Och oavsett om han gillade det eller inte, var han tvungen att jobba med polisen.
Wolff parkerade utanför polisstationen och hans ansikte var välkänt där. Wolff hade nämligen också gått utbildning i inom polisen, men han tröttnade, därför började han som detektiv. Han fick en del sneda blickar men fortsatte, han knackade på ett kontor där namnskylten lydde Stangel. I första ögonblicket han steg in i rummet kände han hat. Den där jävla skitstöveln blev det högsta hönset efter att ha mobbat folk i minst 10 år på polisskolan. Han förtjänade inget mer än ett tuggummi.
"Hej, minn namn är Wolff, mins..."
"Haha! Det var det djävligaste! Wolff, dig har man inte sett på ett tag." Hans fula orange, svarta hår smekte han i en vågrörelse över huvudet. Han slickade sig runt läpparna och sade sedan med en nedlåtande röst.
"Och du vill vad?"
"Jag... behöver hjälp. Mordet härom veckan på pojken har hettat till sig, min kolega... blev rammad i morse av en bil och..."
"Vänta, vänta, vänta nu. För det första är flickan redan död, och vem är din kollega om jag får fråga?" Än en gång slickade han sina läppar och Wolff kunde inte låta bli att titta på hans gigantiska håriga näsa, men med en lätt suck sade Wolff. "Peter."
"Haha, jag visste det! Han skulle aldrig ha bollarna att ta sig hit på egen hand. Och angående hjälpen, knappast!" Han tog gram en knytnäve och gömde den bakom baksidan av sin handflatan. När han tog bort handflatan stack ett finger upp ur knytnäven. Hans knubbiga fula fingrar signalerade ett "fuck you". Wolff höll mannen och flinade, han vände sig om och gick.
Tiden var knapp, han åkte till ICA och frågade efter butikschefen Nils. Han hade tydligen inte varit där på hela dagen men Wolff fick ändå gå in på hans kontur. Det såg ut likadant som det gjort förra gången. Väl städat, litet och ganska bekvämt. Wolff funderade, om jag skulle gömma något. Vad skulle jag göra med det då? Han funderade och började rota i papperskorgen. Han hittade inget märkvärdigt. Andra grejen var tavlor, han tittade bakom alla tavlor, men fan inget. Sedan gick han in på datorn. Han tittade på historiken. Det var en hemsida som stack ut, lagerlokal.se. Han tryckte på länken och kom in på en hemsida där man både kunde köpa och hyra lokaler. Det måste vara där han har Frida. Adressen lydde Grantsvägen 19. Han märkte även att lokalen var hyrd i en månad, imorgon var sista dagen. När han ändå var inne på datorn googlade han på Nils namn. Det kom upp en tre artiklar om honom. En där det stod om hur han tagit över ICA efter sin far för ett år sedan, men den andra nyheten var mindre trevlig. För fem år sedan blev Nils fru Elizabeth mördad. Det hade hänt en fredagskväll, och Nils hade blivit skjuten, och kunde inte hjälpa sin fru, hon blev knivhuggen till döds, medan han fick se på. Inga vittnen fanns på platsen.
Wolff, fick en klump i halsen, bara tanken av att det skulle hända honom själv fällde en tår. Men nu var det bråttom. Och vadfan skulle han göra? Peter kunde inte hjälpa honom, polisen kunde inte hjälpa honom. Han visste inte hur länge Frida skulle överleva. Han hade bara en idé, en dum idé. Något han antagligen skulle få ångra.
In på parkeringen, två trapper upp och tredje dörren till höger. Han stod utanför Frida Lianders fars rum, i sjukhuset. Han knackade på, och efter en stund klev han in. Den mörka blicken i faderns ansikte vände sig mot Wolff.
"Hej. Emanuel."
"Hah, är de du igen? Vad kan man stå till tjänst nurå lille du?" Wolff tittade på honom med en konstig blick.
"Det är Frida, jag vet vart hon är, men jag kan inte bara gå dit helt ensam, jag behöver hjälp. Frida behöver hjälp." Marcus läppar skakade, han kunde inte hålla sitt pokerface längre. Det visade sig att han faktiskt gillade Frida. "Okej då, men hur ska vi komma härifrån?"
"Jag har en idé"
Ut i korridoren kommer en bår i fullfart, på den ligger Marcus som krampaktigt håller sig kvar. Wolff skriker ständigt "Ur vägen! Detta är akut!"
Det verkade som att det funkade, de tog en hiss ner för lobyn, och därifrån sprang de till bilen. Marcus hade fortfarande sjukhus linne på sig men Wolff sneglade bara på baksätet och Marcus förstod att han kunde ta dom. De passade.
Nu körde dom fort, dom visste vart som skulle men inte hur det skulle göra allt. Dem parkerade hundra meter bort från lokalen och när det gick ut ur bilen sa Wolff. "Marcus, jag litar på dig nu. Vi måste hålla ihop vad som än händer, okej?"
"Ja men fyfan. Det e klart." Wolff tog ut två pistoler ur sidofacket, han gav en till Marcus, fast han helst inte ville.
"Har du avfyrat en pistol någon gång?" "Jodå, det kan man väll säga."
"Det är tillräckligt för att övertyga mig." De närmade sig lagerlokalen, en metall dörr fanns på framsidan. Med yttersta försiktighet öppnade Wolff dörren, han tittade snabbt åt höger, sedan vänster. Det var mörkt, och svårt att se någonting, men det var en lampa tänd i rummet. Den stod i mitten av rummet. Alla fönster var igen blockerade och det var svårt att se vem det var som stod och andades tungt, och snabbt vid skenet från lampan.
"Vem där!" Skrek Wolff. Det var någon som satt ner. Och ett skrik hördes, ett kvinnoskrik. Det var Frida! Av ren glädje började Marcus springa mot henne. "NEJ MARCUS, STANNA!" Inga order lyddes. Marcus fortsatte att springa in mot mörkret, mot skenet. Och plötsligt tändes lampor i taket, han tvärstoppande. Det var svårt att uppskatta hur stort det var i mörkret. Men nu syntes det. Det var stort och tomt men fyra betongpelare som höll uppe byggnaden, och ja, det var Frida som satt där i mitten. Hon grät och skrek, men munkaveln runt hennes mun satt hårt.
En man steg fram bakom ena pelaren. Det var Nils. Han hade en pistol med sig. Nu var Marcus och Nils mittemot varandra, ungefär tio var från Frida. Marcus öppnade munnen och med en dramatisk röst och tårar i ögonen sa Marcus.
"Nils? Ditt jävla svin!" Marcus höjde pistolen. "Vad fan håller du på med!"
"Ja Marcus, vadfan håller jag på med! Jo du, det ska jag berätta för dig! Den kvällen, då min fru dog! SÅ VAR DU DÄR! Jag såg dig Marcus! JAG SÅG DIG! Du bara tittade på hur mördaren dödade min fru! Du gjorde inget! Din jävla fitta!" Spottet flög ut ur munnen på Nils hur han skrek. Båda männen grät och Wolff sa.
"Nils! Släpp vapnet, nu!" Ett skott avfyrades. Inte från Marcus, Wolff eller Nils, det var någon annan. Ännu en man klev fram bakom en stolpe, Stangel. Wolff tittade ner på sin mage, och blodet forsade. Han skrek av smärta och lade sig ner. Ännu ett skott avfyrades, denna gången av ännu en ny man, det var Peter, han hade smugit in bakvägen och skjutit Stangel i ryggen. Även han föll ihop.
Marcus som redan slängt iväg sin pistol i språnget tidigare mot Frida, tog upp händerna och sa. "Ta mig istället. Låt henne gå!"
"Så lätt är det inte! Nu är det din tur! Du ska få veta hur det känns!" Nils, sprang fram och tog tag i Frida och backade mot ena utgången. Peter sprang fram till Wolff och höll för såret. Han tog upp en telefon och ringde ambulansen också. När Peter vände sig om var Nils och Marcus redan på väg ut i skogen. "Du klarar dig! Stanna här!" Peter sprang efter de andra nu, men det var en bra bit emellan. Jävla skit cigarretter, konditionen var förjävlig!
Nils sprang en bit bort från civilisation. Sedan vände han sig om mot Marcus. Nils plockade upp en kniv ur fickan och höjde den. Marcus tog upp händerna mot honom och skrek! "NEJ!"
"Jo Marcus! Vet du varför! Vet du! Jag gör det för att varje kväll jag går och lägger mig! Varje morgon jag går upp, tänker jag på Elizabeth, och DIG! Alla jävla psykologer säger att det går över, att jag måste gå vidare! MEN DET GÅR INTE! Payback time din jävla fitta!"
Allting hände i slowmotion, alla skrek. Marcus slängdes sig mot Nils, Nils svingade kniven mot Fridas strupe. Frida skrek, men allt som hända, var att en kula gick av. Tiden stannade. Ögonblicket då kulan träffade Nils skallben stannade tiden.
Det var över. Peter hade smugit fram och avlossat skottet, han flinade lite lätt åt sig själv. Vilken ironi. Han skör en man i skallen från femtonmeters avstånd i skallen utan någon vinkel alls. Det är inte säkert att James Bond klarar det.
Frida föll i Marcus famn. Dom grät och Marcus använde kniven för att lossa på repen.
"Pappa!" Dom kramades, dom kramades länge. Och efter ett tag hördes sirener. Peter sprang tillbaks till Wolff. Ambulansen tog hans om honom och Peter log åt Wolff. "Jävla galning Wolff, vadfan tänkte du på?" Han skakade på huvudet och sedan bars han in i ambulansbilen.
Men nu var det bara en fråga kvar, Stangel? Peter klev fram till honom, och när han försökte nå sin pistol sprakade Peter undan den.
"Varför!" Stangel fick ett slag i magen, "Varför!"
"Dra åt helvete!" Peter spottade honom i ansiktet och gick därifrån. Han gick hem. Det var över.
Två dagar senare lydde rubrikerna:
Skottlossningar och mord, Avesta detektiv byrå löste fallet.
Wolff och Peter satt på Lianders käk. Där Frida jobbade. Hon hade en del blåmärken och sår i ansiktet, men hon såg betydligt mycket gladare ut.
"Och vad skulle herrarna vilja önska sig då, huset bjuder?" Peter klappade till Wolff lite lätt på magen där skottet träffat och Wolff stönade till.
"Vad som helst, bara inte för starkt. Vet inte vad den här filuren klarar riktigt." Wolff garvade. Allting var normalt igen.
Is prinsessan:
Camilla läckberg.
Isprinsessan värkar vara en bra bok, jag har hört talas om den och förväntar mig mycket kluriga grejor.
50 sidor: Efter 50 sidor har jag inte kommit någonstans alls. Huvud personen Erica är en författare som bor ensam i Tanumshede. Hon har en syster vars man är en skitstövel, och deras föräldrar är döda sen någon månad tillbaks. Ericas granne hittar ett lik Erica var i närheten när liket hittades och grannen ropade på Erica att hon skulle komma, så hon fick se liket... Efter der har hon börjat skriva en själv biografi om Alexandra Wikjner (liket). Erica och Alexandra var bästa kompisar som små men splittrades sedan, därför har hon tagit på sig uppdraget att skriva en bok om "Alex". Därför
50-100 sidor:
Har inte kommit så jätte ont men nu har man fått veta att det är ett mord och inte ett självmord. Eftersom man inte nisste de efter 40 sidor käns det som ett trick för att håla fast läsaren. Man fattar ju att det är ett mord eftersom det inte skulle vara en deckare annars. Men Alex var en väldigt hemlighetsfull människa har man fått höra av de som intervjuats av Erica. Det är nog den enda anledningen att jag fortfarande läser den, man kan inte säga att det har hänt jätte mycket.
100-150:
Nu börjar det hända med och mer, en mistänkt mördare blir mördad, hängd i sitt vardagsrum, han var också en av Alex älskare.
Erica, huvudpersonen gör också en stor upptäckt. Hennes ex, var en av Alex (den mördade )tre älskarna.
Erica har också ett sexuellt förhållande med en polis som håller i utredningen om Alex... alltså dom knullar varandra... lol
Det finns också ett litet sidospår som handlar om Nelly Lorentz (stans rikaste kvinna) och Alex lillasyster, "den fula ankungen". I Nellys testamente står det att lillasystern kommer äga Nellys förmögenhet, varför vet man inte. Men Nelly har också två söner, en försvunnen och en som tror sig sig kommer att få moderns förmögenhet.
Jag börjar tro att mördaren är någon av Nellys söner, eller möjligtvis polischefen, han är så konstig, och han är väldigt kåt på alla, han skulle aldrig få Alex, och att han mördade en av Alex älskare av avundsjuka.
150-200:
Nu händer det mycket. Det grävs djupare i allting, nya saker upptäcks om Nellys försvunna son. Så som att han kanske inte är försvunnen. Den mördade älskaren till Alex har en mor. Hon är dyster och börjar dricka. Fler och fler pusselbitar har lagts på plats, men det är fortfarande omöjligt att veta vem som dödade Alex.